Det är en härlig känsla att komma ned till Laisälven igen. Det är sista helgen i september. Jag trodde inte att det skulle bli någon fler fiskedag i år, men med sydliga vindar har det lagomt till helgen blivit rena sommarvärmen.

Det är en speciell känsla att fiska så här sent på året. Löven har fallit av alla björkar. Gula löv finns kvar på asp och vide, men det börjar bli ganska glest i grenverken.  Det är alldeles tyst, bortsett från det dova bruset från forsen. Jag banar min väg genom gulnat gräs. Det doftar svagt av multnande gräs och löv. Det luktar höst.

Det är alldeles vindstilla. Selet ned mot Länningsforsen flyter lugnt och är blankt som en spegel, sånär som på några svaga krusningar bakom djupt liggande stenar. Nu är det riktigt lågvatten. Genom det grönskimrande vattnet ser jag tydligt stenar som under sommarens högvatten bara kunnat anas under strömvirvlarna.

Så här sent på hösten kan man inte vänta sig någon vakfest. Men har man bara tålamodet brukar det alltid vaka någon grann harr inom kasthåll. Jag tar av mig ryggsäcken och kliver ut på en sten i strandkanten och spanar över selet och forsnacken. Det går fem minuter utan minsta rörelse i vattenytan. Precis när jag skall vända och gå upp på land så vakar det rakt framför mig, mindre än tio meter ut. Vaket är relativt kraftigt. Genom det klara vattnet skymtar jag en sten som troligen är harrens ståndplats. Vilken tur att direkt få ett fint vak att kasta på.

Jag plockar fram spöt ur spötuben och tar fram flugfiskevästen ur ryggsäcken. Långsamt trär jag fluglinan genom spöringarna medan blicken får fortsätta att svepa över selet. Jag har inte bråttom. Det är bäst om harren vakar en gång till innan det är dags att lägga ut flugan. Efter en stunds funderande med flugasken öppen väljer jag en myra och knyter den på tafsen. Med spöt redo väntar jag en stund på nästa vak. Men harren vakar inte något mer. Istället börjar en annan harr att vaka snett utanför en sten en kort bit uppströms. Det är ett rejält vak som följs av ytterligare ett.

Jag går ned till stranden och tar ett par försiktiga steg ut i vattnet. Flugan kastas uppströms stenen där den första harren vakade. Jag lägger ut tre kast utan att få något tecken på att harren är intresserad av myran. Uppströms stiger den andra harren en tredje gång. Vaket är så kraftigt att jag nu inte kan låta bli att snabbt ta in linan och försiktigt börja smyga uppströms. Sista biten går jag i skydd bakom en sten. Det är mindre än 15 meter till harren. Buskar bakom mig hindrar dock bakkastet och kastet blir alldeles för kort. Jag blir tvungen att gå längre upp. Medan jag föriktigt går till en bättre kastplats vakar harren igen. Vattenytan gungar till rejält och det är helt klart att det är en stor harr. Jag ställer mig i gropen bakom en sten och lägger ett mjukt, kort kast cirka tio meter rakt ut. Kastet blir något i kortaste laget men jag låter ändå flugan flyta ned mot stenen. Med ett explosivt plask tar harren myran precis innan den fångas upp av stenens strömkant. Tyngden i spöt känns övertygande när harren tar fart och dyker djupt ned i älvfåran. Harren stannar upp och står på typiskt harrmanér och tjurar en stund i strömmen. Jag höjer spöt ytterligare en bit och sätter försiktigt lite press på fisken. Hjärtat dunkar i bröstet av spänning. Harren kommer upp i ytan och rullar runt på tafsen. Den är lång, i kilosklassen. Det känns bra att flugan är knuten till en stadig 0,18 tafs. Ryggfenan bryter vattenytan, den är helt magnifik, stor som en handflata med en bred röd kant.

Vid mina fötter ligger en björkstamm och jag vill inte riskera att harren dyker ned och sätter fast linan i den. Jag går uppströms och bogserar fisken försiktigt tills jag är på ett säkert avstånd från björken. Den försiktiga intagningen fortsätter och jag styr harren ovanför mig. Tafsen vevas in tills den når toppöglan och jag lossar håven från ryggknappen. Med lite extra spöpress styrs den nu allt tröttare fisken sakta mot håven. Precis vid håvkanten gör den en liten rusning på ett par meter. Nytt försök! Harren kommer nu snabbt med huvudet före rakt mot håven. Jag tar ett extra steg mot den och trär snabbt håven runt fisken och lyfter upp den med en svepande rörelse. Härligt!

Elden knastrar och kaffet kokar upp. Kaffet njuts medan blicken vilsamt följer vattenspegelns små krusningar på forsnacken. När kaffet svalnat läggs några nya torrkvistar på elden och kaffet värms på igen. Några vak ute på selet visar att det finns flera harrar att lura med torrfluga. Flugspöt förblir dock stående mot en liten björk resten av dagen, för vad kan överträffa harren som jag redan tagit? Ibland räcker det med några korta kast för att en fiskedag skall bli fulländad.