-Och det har fortfarande inte läckt igenom byxorna? frågar jag skeptiskt.

-Jo, den ser verkligen fin ut, säger Gunnar. Men hur ska man komma åt den?

-Jag tror att det går att vada tillräckligt långt ut för att nå med ett kast, säger jag optimistiskt.

-Du ja, men jag är chanslös, säger Gunnar. Jag kan aldrig kasta så långt.

Den långa lunchen avslutas nu snabbt och jag bestämmer mig för att göra ett försök på den vakande harren. Jag studerar noga botten innan jag väljer vägen för min vadning. Det går relativt bra att vada ut till en början men sedan måste jag omsorgsfullt välja väg för att inte vattenfylla mina vadarstövlar. Jag får vända om en gång och försöka lite längre uppströms innan jag kommer tillräckligt långt ut för att våga mig på ett kast. Under tiden jag vadat har harren vakat ett par gånger och jag vet därmed exakt var den står. Harren står i kanten av en markerad strömfåra cirka tio meter ut från land. Mellan mig och harren är älven också ganska strid, så att det kommer att bli en mycket kort sträcka flugan kan flyta innan den dras med av fluglinan och börjar att dragga.

Jag knyter på en Europea 12 i storlek 12. Kastet blir dock ett par meter för kort och jag provar att vada en bit till. Mitt i ett steg blir det alldeles blött längs höger lår när vattnet rinner in i vadarstöveln. Jag når ett par stenar där det är möjligt att hålla balansen för ett långkast. Efter några försök får jag flugan att hamna perfekt i strömkanten. Harren går upp och klipper till men mothugget misslyckas. Jag drar in fluglinan för hand och låter slingorna flyta med i strömmen. Flugan kontrolleras noggrant men det är inget fel på kroken. Flugan läggs åter igen ut i strömkanten. Jag hinner få en relativt stor båge på fluglinan när harren hugger på nytt, men jag gör ett hårt mothugg och lyckas kroka harren med spöt pekande snett bakåt över mitt huvud. Det är ingen elegant krokning men alla sätt är ju bra utom dom dåliga.

Jag känner direkt på spöts gungningar att harren är grov. Osäker på hur harren sitter, tar jag det mycket försiktigt vid intagningen. Tafsen är dessutom endast 0,16 mm tjock så den tillåter ingen tuffare drillning. Harren tar det relativt lugnt och tar spjärn i strömmen. Sakta vevar jag in den, meter för meter, tills den är så pass nära att jag kan få en skymt av den när den avtecknas mot grusbotten. Den har en enorm ryggfena och jag bedömer vikten till omkring kilot. Det här är årets största harr och jag känner hur pulsen ökar. Harren gör plötsligt ett kraftigt knyck med huvudet och rusar iväg ett par meter. Mitt i rusningen blir spöet helt livlöst, fluglinan och fluga flyter upp och börjar att dragga med strömmen. Det går några ögonblick innan jag blir fullt medveten om att harren har släppt. Tomheten inombords känns outhärdlig.

-Djävlar också! skriker jag högt för mig själv.

Detta var priset för det långa kastet och den tveksamma krokningen. Endera drevs aldrig hullingen in i munnen, eller också satt flugan i en svag hudflik i munnens yttersida. Besviken vadar jag i land och går nedströms för att komma ikapp Gunnar. Efter en stund när jag fått fundera kring den tappade harren känns det mycket bättre. Det är lite för mycket begärt att man alltid skall lyckas med dom långa kasten. Det finns också bevisligen grov harr i älven som är huggvillig, så det borde bli någon ny chans under kvällen.

Jag kommer ikapp Gunnar och berättar om den stora harren. Vi fortsätter nedströms för att utforska älven. Efter en bit ändrar älven karaktär. De korta forsarna och småselen, avlöses av ett stort, långt sel. Utloppet i selet är djupt och kantas av stora, mjukt rundade klippor. Mitt i den djupa strömfåran klyver en stor, flat sten vattenytan och formar en markant vågkam i det annars lugna strömmen. Redan på långt håll ser vi en harr vaka i vågkammen, nedströms stenen. Den går upp ett par gånger till medan vi med ökad steglängd forcerar terrängen.

Vi hittar en liten klippavsats som ligger precis i vattenbrynet strax uppströms den stora stenen. Gunnar får prova först. Han kastar med onödigt mycket kraft vilket ger fluglinan en lite ryckig gång i luften. Han når dock fram till stenen med flugan och vi väntar spänt på att harren skall hugga. Hugget uteblir och Gunnar kastar på nytt. Han försöker förlänga sträckan flugan flyter genom att mata ut extra lina med handen. Flugan flyter dock bara ett par meter nedanför stenen innan den börjar att dragga. Gunnar vevar in fluglinan.

-Nu är det din tur att prova, säger han. Jag tror harren står längre ned och jag når inte riktigt fram.

Jag intar Gunnars plats och lägger ut en Europea 12 snett bakom stenen. Inget hugg nu heller. Jag börjar misströsta men provar med ett långt kast där flugan hamnar långt nedanför stenen, innanför vågkammen. Harren hugger precis när fluglinan rätat ut sig och jag får till ett perfekt mothugg. Spöt bugar sig när harren lägger sidan mot strömmen men den tröttnar fort. Harren är på knappt halvkilot. Det känns fint att äntligen få en harr men samtidigt känner jag mig lite skamsen över att ta harren som Gunnar först kastat på.

-Nu måste vi hitta en harr inom kasthåll för dig, säger jag. Vi fortsätter väl ned förbi selet till nästa fors, tills vi ser nästa harr vaka?

Gunnar nickar jakande och vi traskar vidare. Det stora selet är helt dött, inte en fisk är synlig. Stranden är lerig och varje steg sugs fast i det lösa underlaget. Vi skrämmer upp några sångsvanar som med stora, tunga vingrörelser flyger lågt över selet för att sedan böja av och flyga in över granskogen.

Selet blir allt smalare och till slut är det mer likt en långsamt flytande ström. På långt håll ser vi att det vakar grov fisk längre nedströms, precis där strömmen börjar att öka farten. Vi ökar steglängden och skyndar med pigga steg mot de vakande fiskarna.

Den leriga stranden upphör snart och vi får fasta stenar under fötterna. Stranden är bara några meter bred och kantas av en hög, sandig vall bevuxen med björksly och högt gräs. Kastutrymmet bakåt är därmed mycket begränsat. Man kan inte heller vada mer än ett par meter ut från stranden innan det blir för djupt. Med begränsat utrymme för bakkastet och en strand som knappt går att vada, blir det svårt att prestera några längre kast. Vi konstaterar frustrerat att de flesta fiskar vakar långt utanför vår kastlängd.

Utanför en stor, spetsig sten vakar en harr. Av vakringens storlek att döma bör harren vara hyfsat stor. Avståndet är normalt inom bekvämt kastavstånd men den höga strandkanten medför att bakkastet måste lyftas högt. Gunnar ställer sig på en liten sten och börjar att kasta med sin kraftfulla stil. Eftersom fluglinan går relativt fort i luften får han inte tillräcklig kontroll för att kunna lyfta den högt, ovanför buskarna. Endera blir kasten för korta, eller också fastnar flugan i en björkgren. Till slut ger han upp och jag får chansen att prova lyckan.

Jag byter ställe och går en bit uppströms vaket för att kunna kasta längs med stranden. Det blir mycket längre att kasta men jag slipper att riskera att fastna i buskarna. Jag ställer mig på en fyrkantig, flat sten som ligger några meter ut i vattnet. Kastet blir inga större problem och flugan, givetvis en Europea 12, hamnar perfekt ett par meter ovanför vaket. Flugan flyter ett par meter och sedan går harren upp och tar flugan med ett rejält plask. Jag lyfter spöt rakt upp och känner fast fisk. Tyngden i spöt känns likadan som när jag missade min kilosharr, så jag förstår att det är en rejäl harr jag har på kroken. Nu har jag dock bytt tafsen till 0,18 så jag kan ta in harren lite hårdare. Gunnar applåderar uppe på strandkanten när jag håvar harren. Jag vadar i land med harren vilt sprattlande i håven. Jag ställer mig på knä och tar loss flugan och avlivar den med ett par slag i huvudet. Vi beundrar harren medan jag mäter den till 45 cm. Hela fisken tycks skimra svagt i grönt. Fenorna har en djup ton av purpur. Det är en stor lycka att få ta en sådan magnifik harr på torrfluga. Samtidigt blir mitt samvete ännu tyngre eftersom detta också skulle ha varit Gunnars harr. Skall det inte gå att hitta en harr som vakar på ett ställe där det också är enkelt att kasta?

Ungefär mitt i strömfåran, långt utanför kastlängd, vakar flera stora harrar. Det känns retfullt att inte kunna komma åt någon av dessa storharrar. Eftersom jag fått två harrar på Europea 12, och missat en, borde det inte vara något problem att få dessa harrar att hugga, bara vi kunde nå dem.

Vi fortsätter att gå utefter stranden nedströms. Älven blir smalare och strax är vi framme vid en forsnacke. I höjd med forsnacken finns en båtplats med några båtar uppdragna på land. En äldre man har just kommit tillbaka från en fisketur och håller på att plocka sitt spö och fiskeväska ur båten. Vi hälsar och börjar genast att prata om fisket. Han berättar att forsen heter Länningsforsen och att det finns bra med grov harr både uppströms och nedströms forsen. Han frågar hur det går att fiska med flugspö och vi berättar om våra problem med att nå ut till de vakande harrarna.

-Ni kan ju låna båten där borta om ni vill, säger han. Den är olåst och årorna ligger under båten. Se bara till att dra upp och binda fast den ordentligt när ni är färdiga.

Vi tackar genast ja till erbjudandet. Båten visar sig vara en gammal, tjärad träbåt, men verkar vara i gott skick. Den är dragen långt upp på land och är förtöjd i en grov gran med ett långt, blått plastrep. Under båten finns ett par tunga träåror och en bottenplugg. Vi tar tag i varsin sida av båten och bär enkelt ned den till vattnet. En avlång sten knyts fast i plastrepet och får fungera som ankare. Jag ror medan Gunnar sitter i aktern.

Vi försöker minnas vart harrarna vakat någonstans men allt blir så annorlunda när man sitter i en båt och ser in mot stranden. Till slut bestämmer vi oss för ett ställe och slänger i ankarstenen. Båten dras sakta med strömmen och släpar stenen några meter innan det blir stopp.

Nu är vi på plats och vi väljer var sin sida att kasta på. För mig är det första gången jag flugfiskar från båt och det känns mycket ovant att sitta och kasta i en rank båt. Man måste kasta med små rörelser rakt ut från sidan av båten. Jag som sitter vid årorna kastar med linan tvärs över fören. Gunnar som sitter i aktern kastar med linan bakom båten.

Gunnar gör ett kort kast och flugan får flyta tills den börjar att dragga. Medan den draggar drar han ut mera lina med handen för att få längre lina till nästa kast. I samma ögonblick hugger en harr med ett jätteplask och Gunnar är inte alls beredd.

-Djävlar! utbrister han förvånat. Jag trodde inte att de tog så nära båten.

Koncentrerat lägger han ut ett kort kast igen och låter flugan flyta tills den draggar. I tredje korta kastet hugger harren igen och nu äntligen får Gunnar känna tyngden av en grov harr. Harren gör direkt en kort rusning innan den stannar upp och tjurar i strömmen. Under tiden vevar jag in min fluglina och lägger ned flugspöt i båten. Gunnar tar in harren relativt lätt tills den är cirka fem meter från båten, men där blir det tvärstopp. Varje gång Gunnar försöker ta in den närmare båten, gör den en kort rusning. Efter några försök inser vi att det kommer att bli svårt att håva harren med våra kortskaftade håvar.

-Vad gör vi nu? frågar Gunnar smått desperat.

-Vi måste in till land och håva harren på vanligt sätt svarar jag.

Jag tar kvickt upp ankarstenen och ror försiktigt mot land medan Gunnar håller kontakten med harren. Den låter sig snällt bogseras och vi kommer utan missöden i land. Gunnar kliver ur båten och fortsätter drillningen stående i det knädjupa vattnet. Orolig står jag och kan bara se på medan Gunnar försöker tvinga harren in mot land. Den är nu märkbart trött och han kan efter en kort stund äntligen dra håvnätet över den. Det går inte att missta sig på Gunnars leénde när han triumferande bär i land harren. Själv känner jag en stor lättnad att Gunnar fått sig en rejäl harr och jag går fram och gratulerar till fångsten. Harren är lika vacker som mitt exemplar och till och med något större. Vi kan avläsa 46 cm på måttbandet.

Flugfisket från båten ger mersmak och vi bestämmer oss för att ankra upp en gång till på vägen tillbaka till båtplatsen. Vi ankrar upp lite längre nedströms och lägger med spänd förväntan ut våra flugor. Det dröjer inte länge innan jag har får ett kraftigt hugg på ett långt kast. Harren hugger så våldsamt att den krokar sig själv. Nu är det Gunnars tur att ro i land medan jag försiktigt drillar harren från båtaktern. Den här harren har mer fart i sig än de två tidigare och det tar en lång stund innan jag får den intill mig. Med en svepande armrörelse håvar jag harren och går snabbt upp på land. Harren är i samma storleksklass som de vi fått tidigare. Måttbandet kommer till flitig användning idag. Vi sträcker ut harren och får den till 47 cm.