Grusvägen längs Storlaisan är lång och rak och kantas av flera enorma hyggen. Det är ingen vacker syn med dessa stora kala ytor. Unga tallplantor ger dock hopp om en ny skog. Men vid Laisluspen finns den gamla skogen bevarad. Det är en mäktig granskog med en frodig markvegetation. Jag stannar till på en mötesplats där jag tror att det är som närmast till älven. En snabb titt på kartan säger att det är drygt en kilometer att gå i brant nedförsbacke. Med spöt i vänster hand och fiskeryggsäcken över höger axel går jag med långa, förväntansfulla steg ned mot älven. Skogen är tungsint mörk och tyst. Solljuset når marken endast genom trånga gluggar i grenverken. Skogen har karaktären av en urskog för man har låtit stormfällda granar ligga kvar och ruttna. I trädens grenar hänger långa trådar och draperier av brunsvart tagellav och grågrön skägglav. Marken täcks av tjocka mattor med husmossa med inslag av blåbärsris, lingonris och hönsbär. Här och var finns linnea med sina späda små rosa blommor. De äldsta omkullblåsta granarna är sedan länge helt övervuxna av mossan och avslöjas endast av att några spretiga grenar som sticker upp. Skogen är som tagen från en tavla av Bauer, det är bara trollen som fattas.

Allt regnande har gynnat svamparna och fläckvis finns det gott om blek taggsvamp. Jag låter dem sitta kvar för att ta dem på tillbakavägen. I mossan ligger en hel del gula björklöv, ett tydligt tecken på att hösten är på väg. Jag stannar till och försöker lyssna efter bruset från älven. Det är helt vindstilla och tyst, inte ens minsta lilla fågelkvitter hörs. Svagt, långt nedifrån dalen hörs bruset från forsen, jag är på rätt väg. Sluttningen börjar att plana ut och inslaget av björk och videsnår ökar. Strax glesnar skogen och älven blir synlig mellan träd och buskar. Jag är helt ensam vid strömmen, sånär på en knipa som skräms iväg av mina ivriga hopp ut på strandstenarna. Jag står en stund och tittar efter vak. Det vakar rikligt på andra sidan och uppe på forsnacken, men jag ser inga sländor på vattenytan eller i luften. Solen bryter igenom molntäcket och speglar sig med ett guldglänsande sken i strömmens vattenvirvlar.

Jag bestämmer mig för att prova med en Superpuppa i storlek 10. Första kastet läggs alldeles intill land i en i en strömkant bakom en sten. En liten harr hugger direkt den draggande flugan. Jag krokar försiktigt av den vilt sprattlande harren i vattnet utan att ta upp den. På en kort stund hugger flera små harrar utan att någon större visar sig. Den vanligtvis harrsäkra Europea 12 lockar inte heller någon större fisk till hugg. Det är bara några småharrar som försiktigt snappar efter flugan när den flyter förbi i den snabba strömmkanten. Var håller storharrarna hus?

Jag går upp till forsnacken och vadar ut cirka tio meter i det halvmeterdjupa vattnet. Det är ganska stora, hala stenar på botten så jag måste gå försiktigt för att inte halka. Det blir snabbt ett par meter djupt framför mig och jag ställer mig på en knölig sten alldeles intill djupfåran. Vattnet är klart och skiftar svagt i grönt. Stenarna på botten är klädda med vattenväxter som sakta svajar fram och tillbaka i strömmen. Ovanför forsnacken flyter strömmen lugnt och vattenytan är blank som en spegel.

Snett uppströms på andra sidan drar ett vak min uppmärksamhet till sig. Vaket är kraftigt, men nästan ljudlöst utan att bryta vattenytan speciellt mycket. De markanta vakringarna hinner breda ut sig flera meter innan strömmen tar dem över forsnacken där de bryts sönder i vågskvalpet. Vaket är typiskt för en stor harr som tar något ätbart strax under eller i vattenfilmen. Det är ganska långt dit men det är inte helt omöjligt att nå vaket med ett perfekt kast. Långkastet får dock vänta och jag koncenterar mig först på forsnacken närmast mig. Superpuppan knyts på igen och kastet läggs ut på den blanka vattenytan ovanför forsnacken. Mina erfarenheter av Superpuppan är att huggen nästan alltid kommer när den draggar eller när den fiskas som nymf med korta indrag. Jag är därför helt oförberedd på det snabba hugg som kommer medan flugan fortfarande flyter stilla, utan att dragga. Det blir ett ljudligt plask följt av en svordom när jag alltför sent gör mothugget. Det var helt klart dagens största harr som huggit. Jag kastar flera gånger på samma ställe men utan resultat. Flugasken plockas fram igen och fundersamt stirrar jag på dess innehåll av torrflugor och nymfer. Vad kan det vara för småkryp i vattenfilmen som harren tar? Det är ju sent på säsongen så det kanske fungerar med en myra. Jag kastar några gånger med en myra på tafsen men utan resultat. Hmm, en geting kanske är vad som krävs idag. Getingen flyter sakta över forsnacken och spänt följer jag den med blicken. Nej, getingen fungerar inte heller.

På andra sidan vakar den stora harren igen. Jag vadar lite längre uppströms för att komma i en bättre position för ett långkast. Ska jag prova med en Superpuppa igen och låta den sakta flyta över vaket? Övertygad om att det är småkryp i vattenfilmen som harren tar, väljer jag en liten ljusbrun Superpuppa i storlek 16. Jag börjar att kasta ut linan och förlänger den successivt. När linan inte riktigt bär i luften längre, drar jag ut en meter lina extra ur rullen och skjuter iväg linan snett uppströms. Kastet blir någon meter för kort. Linan tas in och kastproceduren upprepas, men nu med ytterligare två meter längre lina. Nu är det verkligen på gränsen för vad jag klarar av, men när linan skjuter iväg får jag en hyfsad sträckning på tafsen. På det långa avståndet är det svårt att exakt se var den lilla flugan ligger. Linan flyter med strömmen och lägger sig i en allt större båge. Med ett rejält plask går harren upp och mothugget görs medvetet extra kraftigt och långt för att kompensera för den slaka fluglinan. Jag får inte kontakt med harren förrän spöt står rakt upp i luften. Harren svarar med en ursinnig, lång och tung rusning nedströms så att det viner om linan. Jag har inte en chans att stoppa den, utan harren fortsätter ned i forsen och stannar inte förrän nästan hela fluglinan är utdragen. Harren visar sig vara en mästare i att ta hjälp av strömmen och är helt omöjlig att veva in. Jag blir tvungen att försiktigt "pumpa" in harren med spöt, ungefär som när man tar in en stor torsk. Varje gång jag drar harren upp en meter genom forsen, känns det som om tafsen skall brista. Ett par gånger rusar harren återigen ned i forsen och det är bara att börja om igen.

Det känns som en evighet innan jag har den ett par meter framför mig. Den praktfulla fisken syns tydligt när den kämpar i det grönskimmrande vattnet. Med den stora ryggfenan fullt utfälld försöker den ta spjärn i strömmen och trycka sig nedströms. Ett håvningsförsök slutar i en ny rusning ned i forsen. Till slut får jag den att simma ett par meter uppströms mig och jag kan sedan släppa den med strömmen rakt in i håven. När harren känner håvmaskorna gör den ett hopp och ligger ett ögonblick och balanserar på håvkanten. Instinktivt tar jag ett steg i sidled för att parera harrens rörelse och lyckas därmed få in den säkert i håven. Samtidigt tappar jag balansen på den hala stenen och är ytterst nära att fylla vadarstövlarna. Med ett par akrobatiska hopp, så att vattnet stänker högt upp i luften, räddar jag mig till en annan sten. Med bultande hjärta bär jag harren i land och avlivar den med ett slag med knivskaftet över nacken. Harren mäter 42 centimeter och nöjd plockar jag fram en öl och ett par smörgåsar ur ryggsäcken.

Under tiden har jag fått sällskap av fyra fiskare som fiskar med kastspö och flugkast. Mumsande på smörgåsen går jag ned till killen som står närmast mig.

-Det där såg ut att vara en rejäl harr, säger han när jag kommer gående.

-Jo, den är 42 centimeter, svarar jag. Men jag trodde den skulle vara större med tanke på hur länge jag fick kämpa med den.

Killarna, som är från Luleå, har hyrt en stuga i Gauto för några fiskedagar. De har en dag kvar att fiska men tyvärr är det idag sista dagen för strömfiske inom Laisvalls fiskevårdsområde. Vi diskuterar en stund det tokiga fiskeförbudet som träder i kraft den första september här i Luspen och den 15 september i övriga delen av Laisälven. Förbudet är till för att skydda öringen under lektiden, men harren leker under maj och är som bäst att fiska under hösten.

-Hur är fisket i Laisälven längre söderut? frågar han nyfiket.

-Sträckan från Sadeforsen ned till Holmselforsen har jag provat, svarar jag. Det är ett kanonfint harrvatten. I september i fjol, tog jag ett par rejäla harrar i närheten av kilot.

-Det kanske är värt ett besök där i morgon säger han förhoppningsfullt.

-Och jag har hört att det nästa år troligen blir tillåtet att fiska harr där under hela hösten, fortsätter jag. Men det blir förbjudet att fiska harr under lektiden på vårisen.

Vi är rörande överens om det riktiga i detta. Harren blir därmed äntligen jämställd med öringen som värdefull sportfisk. Det är bara att hoppas att man snart även tar efter i Laisvalls fiskevårdsförening.