Vi minns alla de fina stunderna när fisken var på hugget, solen sken och myggplågan var överkomlig. Men hur är det med de misslyckade fisketurerna, när fisken är spårlöst borta och regnet vräker ned?

Vi har alla en tendens att bara minnas det som är roligt. De besvärliga stunderna bleknar med tiden och när tillräckligt lång tid har gått, minns man till och med rena misslyckanden med ett litet leénde på läpparna. Och tur är väl det.

Som flugfiskare utsätter vi oss ständigt för små och stora vedermödor. Mygg, knott och lintrassel hör till själva flugfisket och är något som man måste lära sig att acceptera. Klarar man inte att hantera detta bör man nog inte ägna sig åt flugfiske.

Skavsår, kaffet kvar hemma på köksbordet, hål i vadarstövlarna och en bortappad flugrulle är exempel på händelser som kan vara bagateller på en dagsutflykt. Men är man långt uppe i fjällen på en veckotur, kan det vara en mindre katastrof.

Speciellt besvärligt är det att vara nybörjare. Vissa dagar har man allt "emot sig"; väder, ja hela naturen själv, utrustningen och inte minst hånflinande kompisar. Åtminstone kan det kännas så. Om det är någon tröst så kommer även den mest rutinerade flugfiskaren alltid att få uppleva motgångar, små som stora.

Samtidigt är det lite av tjusningen med flugfiske. Det skulle vara konstigt om man alltid fick bra med fisk eller att man aldrig utsattes för någon typ av svårighet. Flugfiske är i sig en utmaning och jag tror att man aldrig kan bli  fullärd. Det gäller att ta både framgångar och motgångar med jämnmod och se till att man hela tiden lär sig något.

Prövning nummer 1
Sommaren 1995 besökte jag och tre kompisar en fjälljokk. Enligt flera uppgiftslämnare var det ett bra öringsfiske i jokken. Det var nästan 15 kilometer tuff vandring innan vi nådde jokken. Efter mat och några timmars vila var det dags att fresta jokkens öringar. Det var en ljummen sommarnatt med halvklart väder. Efter fyra timmars fiske utan minsta skymt av en öring började vi dock misströsta. Det vakade absolut ingenting. Inte ens djupt fiskande nymfer lockade till hugg.

Nästa dag gick vi sju kilometer till en rödingsjö. Precis när vi kom fram började det blåsa upp och regna. I det dåliga vädret var det hopplöst att flugfiska och vi gav snart upp. Det var tunga kilometer tillbaka till tältet.

Vi provade att fiska ytterligare en dag i jokken utan minsta skymt av en fisk. Efter ett krismöte packade vi ihop vår utrustning och vandrade tillbaka till bilarna. Jag har fortfarande ingen vettig förklaring till varför jokken var "fisktom".

Prövning nummer 2
Sommaren 1997 provade jag en liten sjö i skogslandet där det enligt ryktet fanns grov öring. Jag gjorde i ordning flugspöt vid bilen och gick sedan den korta stigen till sjön.

Direkt jag kom fram till den första grunda viken såg jag ett kraftfullt vak alldeles utanför en vassrugge. Europea 12:an var redan knuten på tafsen och jag smög ned till sjökanten och la ut flugan med ett kort kast. Flugan hann knappt landa på vattenytan föränn en öring på 2-3 kilo kastade sig över den med ett jätteplask. Öringen simmade först längs med land varvid fluglinan formade en vid båge i vattnet. Jag höll på att veva in linan för att få bättre kontakt med fisken när plötsligt flugrullen började att kärva. När öringen kommit ut lite längre från land gjorde den en snabb rusning varvid det tog tvärstopp i flugrullen. Det blev ett kort, kraftigt ryck i spöt när 0,18 tafsen brast.

Det tog några sekunder innan jag blev medveten om att öringen verkligen var borta. Jag stirrade som förhäxad på flugrullen och svor en lång ramsa. Jag tryckte in spärren och lossade försiktigt på spolen. Det var inte konstigt att spolen inte gick att veva runt. Det fanns nämligen fullt med grus i rullen. Efter en stunds funderande förstod jag vad som hänt. När jag trädde fluglinan genom öglorna på spöt, ställde jag som vanligt spöänden med rullen mot marken. Eftersom jag hade gjort detta vid bilen hade grus från vägen kommit in i rullen.

Jag har flugfiskat i nästan 20 år och det var första och enda gången en flugrulle har krånglat. Samtidigt var det den största öring jag någonsin har krokat.

Vide och löslina är en dålig kombination, speciellt när storöringen hugger.

"Precis när jag kom fram till selet började regnet att vräka ned".

Ännu ett besök uppe i en björk. Går det att rädda sista Europea 12:an tro?

Ett litet felsteg och iskallt vatten fyllde vadarstövlarna.