Martin plockar fram sitt flugspö ur spötuben och börjar att göra i ordning spöt för fiske.

-Man dricker faktiskt kaffe innan man börjar fiska, påpekar Peter och plockar fram sotpannan ur ryggsäcken.

En eld tänds och kaffepannan ställs på elden. I väntan på kaffet sitter vi fundersamt och studerar jokken. Är jokken tillräckligt stor och djup för att hysa några större harrar? Jokken har mer karaktären av ett långsmalt sel, än om en fors. Den är cirka femton meter bred, och flyter fram i en lugn, jämn ström. Vattnet är svagt brunfärgat och det går inte att se botten på de djupaste ställena. Här och var uppstår strömvirvlar som måste vara orsakade av djupt liggande stenar. Det är tätt med granar, björkar och högt gräs ända fram till jokken. Det är således ett mycket svårkastat vattendrag.

Plötsligt, mitt i kaffedrickandet, bryts vattenytan av ett ljudligt plask. En harr vakar precis framför oss. Den har sin ståndplats ett par meter uppströms en djupt liggande sten. En liten nattslända kommer studsande över vattenytan rakt mot harrens ståndplats.

-Nu får vi se om den tar nattsländan, säger Peter och tar en slurk kaffe.

Som på beställning stiger harren och snappar efter den hoppande nattsländan som den dock missar. Harren ser ut att vara rensduglig men inte av det större formatet. Den fortsätter att vaka medan vi dricker färdigt vårt kaffe.

Den vakande harren har gjort oss rejält fiskesugna och vi gör snabbt i ordning våra flugspön. Martin, som är ivrigast, får först prova att kasta på harren. Han sätter på en flytande nattsländepuppa och går i position några meter uppströms ståndplatsen. Vi andra ställer oss som åskådare utefter jokken. Med ett kort kast, högt över de bakomliggande buskarna och gräset, lägger Martin ut flugan precis där harren nyss vakat. Harren stiger och hugger flugan direkt den landar. Martin är inte helt beredd på det snabba hugget och missar krokningen

-Djävlar, utbrister han med en förvånad min.

-Du kastar ju mitt i vaket, kommenterar Peter skrattande.

Ett nytt kast några meter ovanför vaket och harren hugger, som harrar brukar, en andra gång. Nu är Martin bättre beredd och harren krokas med ett väl avvägt mothugg. Striden blir kort i den lugna strömmen. Harren är cirka 25 cm lång. Martin lossar försiktigt kroken ur dess mun och låter den återfå sin frihet. Nu vet vi att det finns harr i jokken och att den är på hugget. Det ser lovande ut för det fortsatta fisket.

Martin och Peter går uppströms medan Janne och jag provar nedströms lägerplatsen. Efter ett par hundra meter övergår selet i en lång fors. Vi provar att kasta på några vak på forsnacken men harrarna är alltför små. Vi fortsätter att fiska i både forsarna och i de korta selen, men det verkar vara helt fisktomt. Det finns flera rester av lägereldar utefter stranden och vi bedömer att sträckan troligen är hårt fiskad.

Efter två timmars resultatlöst fiske återvänder vi besvikna till vår lägereld. Martin och Peter sitter redan och dricker kaffe och ser mycket nöjda ut.

-Vilket kanonvatten, säger Peter. Jag har satt min gräns för att ta upp fisk till ett kilo, fortsätter han.

-Nu ljuger han allt, tänker jag i samma ögonblick som jag får se harrarna i gräset, två silvergrå harrar på sex respektive åtta hekto.

-Detta är det bästa harrvatten jag någonsin varit vid, säger Martin lyriskt.

Med tanke på Jannes och min dåliga fiskelycka verkar harrarna overkligt stora. Vi sätter oss vid elden och får oss varsin kopp kaffe medan Peter och Martin utförligt berättar om deras fiskeäventyr. De har tillsammans fått ett tiotal harrar mellan fyra till åtta hekto. De har släppt tillbaka alla utom de två största. Samtliga harrar har tagit på torrfluga i det lugna selen längre uppströms. Det är helt klart att storharrarna står i de lugna selen och inte i forsarna som Janne och jag provat. Det är Martin som har tagit den största harren. Hans tidigare rekord för harr låg på blygsamma fyra hekto, så det rekordet fick sig en rejäl putsning.

Det är dags för lunch. Janne rensar fisken och jag kryddar dem sedan och rullar in dem i aluminiumfolie. Harren steks i glöden medan vi kokar potatismos på ett spritkök. Den färska harren och potatismoset smakar som den dyraste restaurangrätt. Potatismoset har dessutom en annorlunda kryddning med myggor som dödsstörtat i grytan. Maten äts medan Martin och Peter fortsätter att berättade om storharrarna de sett vaka tidigare.

Efter maten och kaffet flyttas lägerplatsen cirka en kilometer uppströms till ett av de lugna selen. Direkt vi lägger av oss ryggsäckarna hörs några mycket kraftiga vak. Jag börjar att leta efter en lämplig kastplats och hittar ett ställe där det är lite glesare mellan träden och där det är möjligt att prestera ett hyfsat kast.

Efter en kort stunds väntan, vakar en harr inom kasthåll mitt ute i jokken. Jag knyter nervöst på en fallskärmsfluga, en Olive Dun i storlek 16. Försiktigt dirigerar jag fluglinan mellan trädgrenarna och lägger flugan mjukt ett par meter ovanför vaket. Flugan har en perfekt siluett av en dagslända och flyter sakta mot vaket. Harren kommer lugnt upp under flugan och tar den sedan med ett kraftigt plask. Jag lyfter spöt rakt upp och får äntligen känna hur spöt gungar tungt av en skaplig harr. Jag tar in harren mycket försiktigt. Jokken är ganska grund på min sida och jag ser hur harren spänner ut den stora ryggfenan och vänder bredsidan mot strömmen. Håvningen går bra och triumferande går jag med harren i håven ned till Janne som står en liten bit nedströms.

-Så här ska det gå till, säger jag lycklig och håller upp håven med harren för beskådning.

Det är konstigt hur mycket humöret kan påverkas av en enda fisk. Alla dåliga erfarenheter av de sista dagarnas bedrövliga fiskelycka är som bortblåsta. Plötsligt är flugfiske återigen det roligaste som finns.

Jag knackar harren i huvudet med skaftet på kniven och plockar ut flugan ur munnen. Harren är 35 cm lång och Martins lilla fjädervåg visar på exakt ett halvkilo, en mycket fin premiärharr i denna lilla jokk. Jag får nu äntligen användning för min nyinköpta fiskekorg. Under flera år har jag alltid haft problem med hur jag skall förvara fiskarna jag fångat, men min snålhet har fått mig att inte köpa någon fiskekorg. Inför denna fiskeresa hade jag dock öppnat plånboken och köpt en flätad fiskekorg för hela 278 kronor på Vildmarksshopen i Luleå. Under tre resultatlösa fiskedagar i fjällen har jag burit på denna fiskekorg och börjat undra om jag någonsin skulle få lägga en fisk i korgen. Men nu är det dags och Janne förevigar det historiska ögonblicket med ett fotografi.

Jag bestämmer mig för att utforska jokken längre uppström, och bara stanna om jag ser något vak inom kasthåll. Skogen runt jokken är mycket tät ända fram till strandkanten och det är endast i undantagsfall det går att kasta obehindrat på vaken. På ett ställe hänger en björk långt ut över vattenytan. Snett nedanför vakar två harrar intensivt. Skogen runt omkring är som en ogenomtränglig mur och enda fria luftutrymmet för fluglinan är längs med jokken under björken. Jag sätter mig på huk rakt under björken. Jokken strömmar från vänster mot höger och kasten blir besvärliga. Genom att kasta längs med jokken uppströms, och sedan i bakkastet vinkla ut spö och lina med en snärt, går det till slut att få ut flugan mot de vakande harrarna. Båda harrarna faller för mina flugor, men de är under fyra hekto och återfår friheten för att växa sig ännu större.

Efter en stund kommer Janne ikapp mig. Han har tappat en harr som han tagit in lite för hårt. Annars har han inte kunnat nå någon harr som vakat. Efter att ha studerat hans kastteknik förstår jag varför. Han kan inte hålla linan tillräckligt högt i bakkasten för att undvika gräs och buskar. Han bemästrar inte heller tekniken att kasta längs med jokken för att sedan i bakkastet vinkla ut linan. Vid våra tidigare fisketurer har jag tyckt att det gått överraskande bra med kasttekniken. Vid närmare eftertanke slår det mig att vi alltid har vadat ut långt och det därmed inte har varit någon risk att fastna med bakkasten.

Vi fortsätter tillsammans uppströms och kommer strax fram till en liten gräsbevuxen grusbank. Här skall det gå att kasta utan att fastna. Med kast efter kast fastnar han dock i det höga gräset.

-Lyft bakkastet rakt upp i himlen! instruerar jag och pekar med handen högt upp i luften.

Det går något bättre och han får några mindre harrar att hugga men han är alltför långsam i krokningen. På väg tillbaka till lägerplatsen stannar vi till vid en krök där jag tidigare har sett ett par kraftiga vak. Ett par harrar vakar gång på gång intill stranden på motsatta sida. Troligen äter de insekter som ramlar ned från utskjutande gräs och buskar. Vi knyter på varsin myra och jag försöker förklara för Janne hur han skall kasta för att nå harrarna.

-Lyft bakkastet högt över gräset, men inte för högt, för då fastnar du i björkgrenarna!

Kasten blir antingen för korta eller också fastnar de obönhörligt i björkarna.

-Nä, nu får du prova, säger han uppgivet efter en stund.

Jag intar Jannes tidigare position och fastnar direkt med flugan i en av björkarna. Jag märker att man är tvungen att minska på omfånget på bakkastet för att det skall få plats i den lilla luckan under björkgrenarna. Detta åstadkommer jag genom att minska på spöets pendelrörelse samtidigt som jag ökar hastigheten på fluglinan genom att använda dubbeldrag. Jag är lite ovan vid att använda dubbeldrag, men tekniken fungerar och fluglinan far som en raket in under björkarna utan att fastna.

Harren tar myran utan att tveka i första kastet som når över till andra sidan. Efter en kort kamp tar jag den med handen. Den väger omkring fyra hekto och har nästan svalt myran. Jag är tvungen att avliva harren för att få loss flugan.

Vi kommer tillbaka till lägerplatsen och kokar mera kaffe. Peter och Martin har inte fått några större harrar än de som de fick före lunch, så de är faktiskt lite besvikna. De hade varit helt säkra på att de skulle ta någon harr uppåt kilot. Medan vi sitter och pratar ser jag ett kraftigt vak alldeles intill land på andra sidan jokken.

-Den har vakat hela dagen men det är omöjligt att nå dit på grund av den täta skogen, förklarar Peter och pekar på vaket.

Martin ser fundersam ut.

-Jag skall försöka att ta den från andra sidan, säger han och reser på sig och greppar efter flugspöt.

Martin går uppströms och lyckas vada över jokken. Han kommer smygande ned utefter andra sidan och lägger försiktigt ett kast mot platsen där harren nyss varit synlig. Men harren hugger inte. Trots att Martin varit så försiktig visar sig harren inte så länge Martin är på andra sidan. Så fort Martin kommer tillbaka över till oss börjar harren återigen att vaka retfullt med ljudliga plask. Martin provar då med rollkast men de blir hela tiden ett par meter för korta. Jag studerar då skogen bakom oss.

-Om du bryter av grenarna på den där omkullfallna granen får du en liten lucka att kasta i, föreslår jag.

-Nja, det blir nog svårt, men du får gärna försöka, svarar Martin och vevar in fluglinan.

Jag bryter av de torra grenarna och börjar att kasta. Kasten är dock svåra att få till. Man är tvungen att hålla full fart på fluglinan, en meter ovanför backen för att inte fastna i trädgrenarna ovanför. Jag sätter ett par flugor i en björkgren. Jag bryter bort den förargliga björkgrenen men kasten blir ändå ett par meter för korta. I ett sista chanskast förlänger jag linan bakåt några meter extra. Till min förvåning fastnar flugan inte i någon gren, utan kastet blir perfekt och lina och tafs sträcks med ett ryck i flugrullen. Flugan, en variant av Europea 12 i storlek 16 hamnar strax utanför land på andra sidan.

-Nu du Gunnar! skriker Peter upphetsat.

Harren hugger direkt flugan passerar ståndplatsen. Mothugget kommer reflexmässigt och jag lyckas kroka fisken trots den långa, nu lite slaka, fluglinan. Efter en försiktig intagning hjälper Peter mig med håvningen. Harren är dock mycket mindre än vi trott, omkring fyra hekto.

-Skall du släppa tillbaka den? undrar Peter med harren sprattlande i håven.

-Nej, efter så mycket besvär jag haft med den här harren får den hamna i fiskekorgen, svarar jag.