Jag vaknar vid sextiden av att det blivit ljust i stugan. Det är en fredagsmorgon i slutet av augusti och jag befinner mig i Bomselkojan vid Piteälven några mil från Moskosel. Vi är en stor grupp om sexton personer som kommit kvällen innan. De flesta är studenter vid högskolan i Luleå, varav flera är nybörjare inom flugfiskekonsten. Resan anordnas av högskoleprästen Rickard. Jag lärde känna honom i våras under några fikaraster på högskolan. Eftersom Rickard är en mycket entusiastisk flugfiskare blev det naturligtvis en hel del pratstunder om flugfiske. När denna fiskeresa kom på tal blev jag erbjuden att följa med.

Förutom studenterna har två flugfiskekompisar till Rickard anslutit till gruppen. Det är två killar från Skellefteå, brevbäraren Hans och sjuksköterskan Olov. Vi är därmed en ganska brokig samling av folk som under några sensommardagar kommit för att försöka fånga Piteälvens storharrar.

Ryggen känns stel av den hårda sängplatsen, ett tunt liggunderlag direkt på stuggolvet. Försiktigt tänjer jag ut ryggen med några gymnastiska rörelser och smyger sedan ut ur stugan för att uträtta mina morgonbehov. Utanför stugan sover resten av gänget i tält. Några ivriga studenter har redan startat dagens fisketur och är på väg bort längs stigen utefter älven.

Det är alldeles vindstilla. Solen står redan en bit upp på en klarblå himlen. Inte ett moln är synligt. Det är fortfarande ganska kallt. På stigen ned till stranden upptäcker jag lite frost i gräset. Det har tydligen varit några minusgrader under natten, en föraning om den annalkande hösten. Frosten har dock den stora fördelen att det nästan inte finns några myggor i farten.

Bomselet ligger blankt och lugnt. Bubblor och skum från forsen ovanför flyter sakta förbi. Bubblorna lyser som diamanter när de reflekterar ljuset från den uppåtgående solen. Från forsen hörs ett dovt brus, vilken ljuvlig musik att vakna till. Jag böjer mig ned mot vattnet, fyller mina kupade händerna med vatten och dricker ett par klunkar. Vattnet smakar kallt och friskt. Jag börjar att frysa lite smått i min tunna tröja och går full av tillförsikt tillbaka till stugan. Det kommer att bli en perfekt flugfiskedag, när solen väl värmt upp luften en smula.

Under frukosten studerar vi kartan och resonerar om vart vi ska fiska. Vi har många fiskeplatser att välja på. Bomselkojan ligger strax söder om utloppet från Mårsomjaure. Utloppet består av tre olika älvfåror, åtskilda av stora holmar. Vi har därför två kanoter med oss så att vi enkelt ska kunna ta oss ut till holmarna. Jag och ett par studenter, Jonas, Roger, och Erik bestämmer oss för att paddla över till Storholmen och fiska i älvfåran som kallas Sörgren.

Det blir en febril aktivitet utanför stugan när alla samtidigt gör i ordning sina flugspön. Erik är den ende i gänget som inte har flugspö, utan han tänker fiska med sitt kastspö. Han plockar fram ett kastflöte och vi hjälper honom med att knyta i ordning ett harrinspirerat flugkast innehållande en nattsländepuppa, en Sawyerliknade nymf och en Red Tag.

Vi packar flugspön och övrig utrustning i kanoterna och paddlar snabbt över Bomselets lugna vattenyta. Väl över på andra sidan dras kanoterna upp på land. Vi börjar att gå utefter en knappt skönjbar stig i det steniga, lite karga landskapet. Skogen består av en gles ung tallskog. Den gamla storvuxna tallskogen har fallit offer för ett intensivt skogsbruk. Ännu in på 80-talet flottades stora mängder timmer i Piteälven. Halvvägs över Storholmen passerar vi en jättelik myrstack som till hälften är utgrävd av ett djur. Kan det vara en björn eller någon fågel som varit framme? Ingen av oss är dock expert på varken björnar eller fåglar så den utgrävda myrstacken förblir en gåta. Tanken om björn på holmen ger dock en extra krydda till fiskeupplevelsen.

Efter cirka femton minuters promenad kommer vi fram till Sörgren. Med förväntansfulla blickar studerar vi älvfåran. Den är ganska bred och grund med stora stenar utspridda lite här och var. Vattnet är alldeles klart och skiftar lite i smaragdgrönt. Stranden är stenig och det är minst tjugo meter upp till kanten med gräs och buskar. Det verkar vara ganska lågt vattenstånd. Det är dock perfekt för oerfarna flugfiskare eftersom det inte finns någon vegetation som hindrar bakkasten. Några fina ståndplatser för harr kan jag dock inte se och jag känner en liten oro, eller besvikelse över hur älvfåran ser ut.

Vi börjar att fiska och går nedströms. Vi provar flera olika slags flugor, Superpuppan, Europea 12 samt nymfer, men helt utan minsta intresse från någon fisk. Efter två timmar tar vi en välbehövlig fikapaus. Matsäcken som består av limpa och falukorv smakar fint. Under tiden vi fikar diskuteras det tröga fisket. Jag har ingen annan förklaring till att fisket går trögt, än att det troligen är lite för tidigt på dagen. Det är ännu inte tillräckligt varmt för att det skall kläckas sländor. En och annan slända kläcks visserligen men det är alldeles för liten aktivitet på insekterna.

Efter fikat fortsätter vi att fiska oss nedströms. Jonas står länge intill en liten djupare strömfåra som slickar den steniga strandkanten. Han presterar ganska hyfsade kast och kastar gång på gång ut i strömfåran. Efter en stund böjer sig hans spö tungt av en fisk. Jonas har ingen håv så jag skyndar till undsättning och räcker honom min håv. Efter en kort kamp håvar, en strålande glad Jonas, en fin harr i halvkilosklassen. Den har tagit på en Superpuppa alldeles intill land.

Nu när första harren är fångad fiskar vi med ett större självförtroende. Jonas står envist kvar vid strömfåran medan jag vadar ut till ett litet stengrund. Snett utanför mig finns en kort fors, eller snarare ett litet vattenfall, som slutar i en djuphåla. Djuphålan är cirka trettio meter lång och kantas av ett par stora stenar. Jag knyter på en Superpuppa med olivgrön kropp och ljustbrunt hackel och börjar att fiska av en strömkant strax nedanför det lilla fallet. Strömmen tar tag i fluglinan som formar en stor båge, varvid Superpuppan börjar att stripa och bildar en liten plogformad våg efter sig. En av djuphålans småharrar hugger villigt den stripande flugan. Tydligen blir Superpuppan helt oemotståndlig för småharrarna när den börjar att stripa och jag får tre mindre harrar i rask följd. Om den stripar lite för fort hugger dock ingen harr.

Nu är det igen större vits med att fortsätta att fånga småharr och fundersamt studerar jag djuphålan för att komma på var de större harrarna kan stå. Längre ned mot änden av djuphålan blir den smalare och trängs till slut ihop mellan ett par stora stenar och bildar där en forsnacke. Djuphålan ser ut att vara som djupast strax ovanför forsnacken. Jag kastar ett ganska långt kast snett ut i strömmen och låter Superpuppan stripa i en stor vid båge tills fluglinan börjar att räta ut sig igen. Precis när fluglinan rätar ut sig passerar flugan sakta snett över forsnacken. Plask! Hugget kommer fort och hårt. Till en början blir jag tvungen att drilla fisken hårt eftersom jag inte vill att den skall rusa över forsnacken. Till slut får jag fisken längre upp i djuphålan och kan ta det lite lugnare. Efter ett par minuter håvar jag en fin halvkilosharr. Harren rensas direkt och saltas för att vara färdigsaltad för rökning till kvällen. Jag studerar också nyfiket maginnehållet. Den har som vanligt små snäckor, husmaskar och en och annan dagsländenymf i magen. Med samma teknik med den stripande Superpuppan får jag ytterligare tre fina harrar på nästan exakt samma ställe. Jag släpper tillbaka dem eftersom jag inte vill ta upp alltför mycket fisk så här tidigt på dagen.

Jonas har krokat ytterligare en skaplig harr i sin strömfåra och jag vadar snabbt tillbaka till stranden för att assistera vid håvningen. Han drillar försiktigt in harren mot strandkanten och med håven är det inga problem att landa harren. I samma stund kommer Roger gående längs stranden. Han har sett hur vi fått den ena harren efter den andra men själv har han inte känt någon harr ännu. Jag berättar hur jag fått mina harrar att hugga på en en stripande Superpuppa och erbjuder honom att vada ut till grundet och prova att fiska i djuphålan. Vi vadar tillsammans ut till grundet och jag pekar var han skall kasta. Jag plockar fram flugasken ur bröstfickan och plockar fram en olivgrön Superpuppa som jag räcker över till Roger. Om det står någon harr kvar i djuphålan borde Roger ha en god chans att få den att hugga. Roger vadar ut för att komma i rätt läge för sitt kast och kastar sedan ut fluglinan snett över strömmen. Men ingen harr hugger. Han kastar gång på gång, säkert i en halvtimme utan att få känning av någon större harr. Han får ett par småharrar men de är inte större än 15 cm.

-Det är säkert slut på de större harrarna, försöker jag förklara den dåliga fiskelyckan.

Han vadar tillbaka till land och jag återtar min plats. Jag kastar ut Superpuppan och låter den ännu en gång stripa över djuphålan. En harr hugger direkt och mycket förvånad kan jag efter en kort kamp släppa tillbaka en fin harr på cirka fyra hekto.

Men varför fick inte Roger någon harr? Han använde exakt samma fluga och samma teknik som jag? Enda skillnaden var att Roger med sina vadarbyxor gick mycket längre ut i strömmen, än jag med mina vadarstövlar. Kunde det verkligen vara så att han skrämde harrarna genom att vada ut för långt? Vattnet är ju mycket klart, och det går bra för Jonas som bara har korta gummistövlar och därför står helt uppe på land och fiskar. Det verkar som att man skall vara försiktig med att vada för långt ut i det kristallklara vattnet.

Mitt på dagen börjar det att bli varmt. Det kommer en del svidon men myggen håller sig fortfarande borta. Harren blir också lite piggare och börjar att vaka sporadiskt. Jag ser ett fint vak långt ut i en strömkant strax intill ett stort klippblock. Efter att ha vadat ut till en stor, flat sten lyckas jag med ett långt kast att nå stället där harren vakar. Den hugger villigt Superpuppan men jag lyckas inte kroka den. Jag fortsätter att kasta på samma ställe och efter ett par kast hugger den kraftigt igen. Jag känner ett litet motstånd i linan när jag lyfter spöt men krokningen misslyckas igen. Fundersamt vevar jag in linan och tittar på flugan. Krokspetsen är kraftigt böjd vilket förklarar varför jag missat harren. Troligen har flugan slagit emot en sten i något oförsiktigt bakkast. Det känns lite förargligt att behöva missa en fin harr på detta sätt. Jag provar att kasta ett par gånger till men harren visar sig ingen mer gång.

Jonas nybörjartur håller i sig. Han lyckas torrskodd vada ut till en stor, flat klipphäll varifrån han sedan tar en harr på 40 cm. Rogers otur håller tyvärr också i sig och han får bara småharrar. Erik har hela tiden gått långt i förväg. Han lyckas inte få en enda harr på sitt flugkast. I det klara vattnet blir troligen harren skrämd av kastflötet. Nu är Erik inte speciellt ledsen för det. Han har sin kamera med sig och är fullt sysselsatt med att fotografera blommor och insekter. För Erik är naturupplevelsen mer viktig än fiskelyckan.

Det är sen eftermiddag och det börjar bli dags att återvända till kanoterna. Vid kanoterna träffar vi Rickard, Olov och Hans. De hade gått längre uppströms i Sörgren och fått ett par stora harrar varav den största var på nio hekto. Harrarna hade tagit på stora myror och getingar.

Efter middagen som bestod av korv och makaroner ser jag över min flugask. Jag har dåligt med stora myror och inga getingar alls. Som tur är, har jag tagit med mig en del flugbindningsmaterial och det kommer nu väl till pass. Raskt binder jag upp några myror i krokstorlek 12. Mönstret är enklast tänkbara, en framkropp av rödbrun poly, en bakkropp av svart poly samt ett par varv svart hackel som lindas mellan fram- och bakkroppen. Att binda en geting visar sig lite svårare, men efter ett par försök får jag fram en geting som jag är nöjd med. Den binds på ungefär samma sätt som myran. Bakkroppen binds randig med gul och svart poly. En framkropp binds av svart poly. En liten vinge av vit poly binds in i anslutning till framkroppen och det hela avslutas med ett par varv med svart hackel mellan fram- och bakkropp.

Mina vänner ser vad jag håller på med och jag får direkt några beställningar på Superpuppor och "Bomselgetingar" som de döper getingmönster till.

Vid sextiden går jag ned till älvfåran som kallas Mittigren. Jag håller ett högt tempo och småspringer nästan för att hinna fiska innan det blir för mörkt. Jag passerar en blötmyr med högvuxna starrtuvor. Mitt i ett hopp över en grop fastnar vänster stövel i en torr trädgren. Jag slår runt och faller med framkroppen hårt i backen. Efter en rejäl svordom samlar jag ihop mig och mina fiskegrejer. Som tur är har flugspöt klarat sig, trots att jag tog emot mig mot backen med flugspöt i handen. Det är ett svagt märke i vadarstöveln men som av ett under blev det inget hål. Jag fortsätter sedan mot älven med ett betydligt lugnare tempo.

Vid älvfåran står redan några av studenterna. En av dem har fått en vacker öring på cirka ett halvkilo. Mittigren visar sig vara flottningsrensad. Det finns inga stora stenar kvar i strömmen, utan de ligger en bit in utefter land upplagda i långa stenrösen. Jag fortsätter ned till en liten stenig udde och vadar ut på ett par stenar. Utanför mig finns en fin forsnacke med ett djupare strömparti nedanför. Ett bakvatten flyter sakta upp mot udden. En nybunden Bomselgeting knyts på tafsen och kastas ut i strömkanten. Solen står nu lågt i väster och blänker guldgult i vågorna. Jag försöker kisande följa getingens rörelser på den glittrande vattenytan men tappar hela tiden ögonkontakten. Ett par mindre harrar luras att ta getingen men ingen större harr visar sig. Vis av förmiddagens fiske byter jag till en Superpuppa och låter den stripa övre strömkanten.

En liten harr hugger och jag tar in den ganska snabbt. När harren kommer intill mig blir det plötsligt ett våldsamt plaskande intill mina fötter. Det tar ett par sekunder att förstå vad det är som händer. En öring jagar den krokade harren alldeles intill mina fötter! Med bultande hjärta försöker jag se hur stor öringen är, men det är omöjligt i det svaga skymningsljuset. Efter några sekunder är öringen borta och jag krokar försiktigt av en troligen mycket chockad liten harr.

Nu är det bråttom. Jag kortar av den tunna 0,16 mm tafsen, så att jag får en tafs som är 0,20 mm tjock. Jag saknar stora våtflugor i min flugask och väljer därför en yvigt bunden Superpuppa i storlek 10. Jag kastar ett kort kast ut i strömmen och drar sakta in flugan ryckvis, precis som när man fiskar med nymf. Inget händer. Med hjärtat fortfarande bultande kastar jag ytterligare ett kort kast. När det är ett par meter kvar att dra in av fluglinan kommer ett våldsamt hugg följt av en kort rusning. Tankarna far för ett ögonblick till berättelser om jätteöringar som drar ut hela fluglinan. Min öring ger sig dock efter den första, korta rusningen och är sedan ganska enkel att ta in. Lite besviken håvar jag en öring som är mycket mindre än vad jag hoppats på. Den är drygt 30 cm lång men mycket mager. Den är definitivt för liten för att kunna ta harren jag haft på tidigare. Kanske var det hungern som fått den magra öringen att jaga min harr? Eller står det en mycket större öring kvar där ute i strömmen? Jag får inget svar på mina funderingar för ingen mer öring hugger trots ett ivrigt kastande i ytterligare en timme. Till slut sjunker solen under horisonten och det blir för mörkt att fortsätta fisket. Med en erfarenhet rikare går jag ganska nöjd tillbaka till stugan.

Vid stugan har alla något intressant att berätta om dagens fiskeäventyr. En av studenterna visar stolt upp en kilosharr. Den hade tagit på en Europea 12. Det är en imponerande fisk med en magnifik ryggfena. Erik har också äntligen fått sin första harr på flugkastet. Det är ingen stor harr men för Erik är det ändå en rekordfisk, och han steker den sedan till kvällsmat. Vi andra röker några harrar som vi saltat in tidigare på dagen. Rökt harr, smörgås och öl blir ett utsökt kvällsmål. Stämningen är på topp i stugan och fiskesnacket pågår långt efter midnatt innan vi en efter en går till sängs.

Nästa dag är det mulet och ganska kallt på förmiddagen. Efter ett resultatlöst fiske i norra delen av Sörgren går jag över till Mittigren. Utloppet från Mårsomjaure består här av ett klipplandskap med många små forsar mellan klipporna. Lite längre ned finns en bredare, ganska snabbt strömmande fors med några spridda stora stenar som precis bryter vattenytan. Forsen blir allt djupare längre ned och slutar i ett litet sel. Strandkanten och botten på forsen består av runda, decimeterstora stenar. Jag har ofta fått bra med harr i forsar med just denna typ av stenbotten.

Strömkanten snett bakom en av de större stenarna i forsen blir mitt första mål för en Superpuppa. Redan en meter efter att den börjar stripa suger en halvkilosharr villigt i sig flugan. Den här harren vet hur man drar nytta av strömmen för att göra motstånd. Den lägger hela bredsidan mot strömmen och ger mig en tuff kamp i den strida forsen. Gång på gång far den ut i strömmen precis när det är dags att håva den. Till slut är den dock så utmattad att jag kan lyfta huvudet ovanför vattenytan och surfa in den i håven. Jag plockar ut harren ur håven och avlivar den med två slag i huvudet med knivskaftet. Nöjd lägger jag harren i fiskekorgen.

Nu är det dags att prova "riktiga" torrflugor. En nybunden myra i storlek 12 knyts på tafsen och läggs snett bakom stenen. Med blicken fixerad på myran följer jag dess guppande gång i den oroliga strömmen. En harr stiger och slår en snabb volt när den tar myran. Krokningen sitter perfekt och en ny kamp utspelas i den strida forsen. Harren får göra sin föregångare sällskap i fiskekorgen.

Jag får sedan ytterligare sju harrar på mellan två och fyra hekto. De hugger på alla typer av torrflugor som presenteras, myror, getingar och Europea 12. Dessa harrar går dock ett lyckligare öde till mötes och återfår friheten. En intressant iakttagelse är att den största harren huggit först och att de sedan blivit successivt mindre. Är det så att den största harren är starkast och tar för sig först? Eller finns det en rangordning bland harrarna i ett stim?

Efter den intensiva huggperioden är jag nöjd med fisket och går nedströms för att hitta en lämplig lägerplats för lunchen. På en vackert belägen udde hittar jag en gammal eldstad. En torrfura får bistå med ved och snart sprakade en mysig liten eld under kaffepannan. De två harrarna rensas nere vid älvstranden och kryddas som vanligt med salt, peppar, och timjan. Inspirerad av viltkryddning bryter jag ett par enriskvistar och stoppar in dem i buken innan harrarna lindas in i folie. Det vattnas i munnen när jag lägger in fisken i elden. Det skall verkligen bli gott med färsk harr.

Efter en liten stund kommer Rickard och Hans gående utefter stranden.

-Hej, vill ni ha stekt harr och kaffe? frågar jag och pekar på de brunbrända foliepaketen i elden.

-Gärna, svarar de med en glad, överraskad min och sätter sig tungt ned vi elden.

De är alldeles utmattade och strax berättar de varför. De hade fiskat vid Sörgren och sedan börjat gå över Storholmen mot Mittigren. Efter en lång promenad hade de äntligen kommit fram till en älvfåra som de trodde var Mittigren. Men förbryllat konstaterade de att älvfåran "rann ju åt fel håll". Efter några sekunders betänketid hade de förstått att de gått i en stor krok och kommit fram till Sörgren igen.

-Det är väl bra med lite extra motion, kommenterar jag skrattande deras berättelse.

Rickard, som har gått i sina neoprenvadare, är tröttast och har dessutom fått vätskebrist. Men efter vatten, kaffe och smörgås med nystekt harr piggnar han snart till. Mitt i lunchen kommer Olov. Han har också gått vilse när han gått från Sörgren till Mittigren. Han hade dock inte gått lika fel som Rickard och Hans men väl kommit fram två kilometer för långt söder ut än vad han tänkt sig. Kaffet och harren räcker även åt Olov och han låter sig väl smaka.

Det kan tyckas konstigt att tre personer går vilse på det här sättet. Det är dock mulet och solen syns inte. Terrängen på norra delen av Storholmen är dessutom svårframkomlig med blöta myrar och stora klippor och man är tvungen att ändra riktning hela tiden. Vid sådana tillfällen är det lätt hänt att man kommer ur kurs.

Under tiden vi äter och dricker kaffe får jag tillfälle att studera Hans och Olovs flugfiskeutrustning. Av deras utrustning att döma verkar de vara ett par grabbar som verkligen satsar på sin hobby. Spön, rullar och alla tillbehör är i ett strålande skick. De har vackra, hembygda kolfiberspön. I deras flugfiskevästar hänger alla de specialprylar man kan önska sig i praktiska utdragbara fästen. Jämfört med deras fiskeutrustning är min utrustning relativ blygsam. Mitt flugspö är ett litet billigt kolfiberspö och i min 15 år gamla väst hänger en vanlig nagelavbitare i en simpel gummisnodd. Oavsett utrustning har vi dock samma inställning till flugfisket och vi har verkligen trevligt tillsammans.

Lagomt till kvällsfisket klarnar det upp och det blir en varm, vindstilla kväll. Det är helt perfekta förhållanden för en lyckad flugfiskekväll. Rickard, Olov, Hans, en student som hette Magnus och jag, paddlar återigen över till Sörgren. Svidona har piggnat till i värmen och vi smörjer in oss med djungelolja innan vi än en gång går över Storholmen. Vi går uppströms till ett parti av älven som domineras av stora rundade granitklippor och djupa sel. Klipplandskapet känns mycket ovanligt för Norrbotten och påminner mer om västkusten i Bohuslän.

Hoppande mellan de stora klipporna tar jag mig ut till spetsen av en hög klippa långt ut i älvfåran. Framför mig har jag en djup lugn ström med en lodrät klippa på andra sidan. Mitt i strömmen krusas vattenytan av en sten som ligger en bit under vattenytan. Strax uppströms stenen vakar en stor harr. Den går lugnt och majestätiskt upp och vakar kanske en gång per minut. Mitt mellan mig och harren finns en spetsig sten som sticker upp en meter ovanför vattenytan. För att få flugan att landa på rätt ställe är jag tvungen att kasta uppströms stenen. Men om harren hugger och rusar en bit nedströms kommer fluglinan troligen fastna runt stenen. Jag kan inte se någon bättre plats att kasta ifrån, så jag bestämmer mig för att chansa med ett kast där jag står.

Det pågår ingen kläckning av några sländor så jag knyter en geting på tafsen. Getingen läggs med ett väl avvägt kast ett par meter uppströms den vakande harren. Sakta flyter getingen med strömmen. Harren stiger lugnt upp och suger med ett ploppande ljud i sig getingen. När jag lyfter spöt för att kroka harren känner jag ett lätt motstånd i spöt, men kroken fäster inte. Besviken över den misslyckade krokningen vevar jag in fluglinan. Eftersom jag kände ett visst motstånd vid krokningen har harren troligen blivit rispad i munnen och jag inser att det är liten chans att den kommer att visa sig igen.

Efter några minuters besviket spanande över strömfåran slår hjärtat plötsligt några extra slag när harren börjar att vaka igen. Nervöst byter jag ut getingen mot en myra. Myran hamnar perfekt uppströms vaket och spänt väntar jag på hugget. Flugan flyter några meter längre den här gången, precis som om harren behöver längre betänketid för att avgöra om det är något ätbart som flyter förbi. Precis när myran börjar att stripa och jag nästan gett upp hoppet, kommer hugget. Den här gången går krokningen bra och jag har äntligen fast fisk. Spöt böjer sig nästan ned i handtaget när jag hårt och bestämt tar in harren, i ett försök att få den innanför den spetsiga stenen. Precis när jag tror att det skall lyckas gör harren en kort rusning ut förbi stenen och till min fasa lägger sig den 0,16 mm tunna tafsen direkt mot stenen. Först provar jag att med milt våld dra harren runt stenen men harren hamnar halvt uppdragen på baksidan om stenen. Hjälplös ser jag harren ligga och sprattla på baksidan om stenen medan tafsen skaver.

Nu är goda råd dyra. Jag ger harren slaklina och låter den simma ut i strömmen igen, så att fluglinan hamnar mot stenen istället för tafsen. Jag ser mig desperat runt omkring, och får en idé när jag ser den fem meter höga klippan bakom mig. Mödosamt klättrar jag upp på klippan samtidigt som jag försöker hålla linan sträckt. Med spöt pekande rakt upp i luften kan jag från den höga klippan till slut lyfta hela fluglinan över den spetsiga stenen. Harren hjälper till att få linan förbi stenen genom att simma nedströms. Nu är ett problem ur världen, men nu måste jag ta mig ned till ett ställe där jag kan landa harren. Samtidigt som jag försiktigt vevar in fluglinan klättrar jag ned från klippan och vadar längs en smal klippavsats lite längre nedströms till en plats där det går att håva harren.

Sakta kommer harren allt närmare mig. Jag kan inte sätta någon större press på den eftersom tafsen troligen är skadad. Harren simmar lugnt med flugan i munnen fram och tillbaka ett par meter framför mig. Sidorna på harren skimrar i smaragdgrönt och solstrålarna får fenorna att lysa vackert i purpurrött och grönt. Efter flera misslyckade försök att håva harren, som varje gång slutar i en kort rusning, ger den till slut upp och låter sig fångas av håven. Jag vadar i land och tar loss myran som sitter stadigt i munnen. Tafsen är mycket riktigt, alldeles fransig och jag inser att jag haft tur att den inte brustit. Harren visar sig vara 42 cm lång och väger mellan 6 till 7 hekto. Det är inte en av de största harrarna jag fått men intagningen är sannerligen en av de märkligaste jag varit med om.

Belåten tar jag mig i land från de stora klipporna och går uppströms till mina kamrater. De står och fiskar vid ett stort sel och har fått ett par skapliga harrar. Hans står på en stor sten och kastar ut i en lugn strömkant. Han berättar att det vakar en stor harr i strömkanten men att han inte fått något riktigt lyckat kast på den ännu.

Jag klättrar upp på en stor sten och tittar på när han kastar. Efter cirka tio minuter visar sig den stora harren igen. Nu vakar den inom perfekt kasthåll och Hans lägger ut en myra två meter uppströms vaket. Harren hugger med ett ljudligt plask och Hans har fast fisk. Harren är stor och tung men ger ingen större kamp. Efter ett par minuter är den håvad och Hans bär i land harren liggande i håven. Vågen visar på prick 9 hekto.

Hans kommer upp till mig på stenen och vi sitter sedan och beundrar utsikten över selet och de stora klipporna. Solen står i höjd med trädtopparna i väster och det rödgula skenet speglas i selets blanka ytor.

Ute på selet vakar stora harrar med smackande ljud men de är alldeles för långt ut för att kunna nås med en fluga. Vi sitter nöjda kvar och känner inget behov att fånga någon mer harr den här kvällen. Hans plockar fram en liten whiskyflaska ur jackfickan och vi tar oss varsin klunk direkt ur flaskan. Det bränner till i halsen av den starka drycken. Vi sitter och filosoferar en stund över hur underbart det är att flugfiska en sådan här förtrollad kväll, vid en så här vacker älv. Under tiden försvinner solen sakta bakom horisonten och himlen färgas orangeröd. Skogen på andra sidan selet blir till en svart siluett, mellan en himmel och en vattenyta i brinnande färger.

Dagarna har rusat iväg och det är redan sista fiskedagen. Efter urstädningen av stugan packar vi utrustningen i kanoterna och paddlar iväg mot bilparkeringen. Olov och Hans paddlar den ena kanoten och Rickard och jag den andra.

Vid en stenkista hjälps vi åt att bära över kanoterna. När vi är på väg över stenkistan med den andra kanoten upptäckter vi till vår förskräckelse att den första kanoten har lossnat från stranden och är på väg bort med strömmen. Olov börjar desperat att vada ut i strömmen för att få tag i den flyende kanoten. Vi andra mer eller mindre kastar den andra kanoten över stenkistan ned i vattnet. Olov och Hans hoppar i och tar upp jakten. De hinner som tur är, ikapp kanoten innan den kommit ned i de steniga forsarna. Vid stranden pustar Rickard och jag lättade ut och vi konstaterar att detta var en nyttig läxa. Vi kommer sedan utan missöden fram till vårt mål och bär upp en del utrustning till bilarna.

Vi paddlar sedan över till Hammarholmen och fiskar på västra sidan om strömfåran. Fisket går dåligt och efter ett par timmar tar vi lunch utan att vi fått någon harr.

Efter lunch går Hans och jag upp till Fiskselet. Det är alldeles vindstilla och den lugna vattenytan bryts av små försiktiga vak. Det är svårt att bedöma hur stora fiskarna är utifrån vaken. Jag vadar ut från en stenkista cirka tjugo meter tills det blir stopp vid en djupkant. Ett par småharrar faller för frestelsen av en myra och jag antar därför att det bara är småharr som vakar. Hans vadar också ut till djupkanten och kastar på småvaken. Han krokar en fisk nästan direkt och jag ser på spöts spända båge att det inte alls är någon liten fisk. Efter en kort kamp håvar Hans harren och han vadar in till stranden med fisken i håven. Efter en stund rapporterar han till mig att den väger prick nio hekto och att den tog på en myra.

I samma stund vakar en större harr försiktigt bara några meter framför mig. Vaket är litet men så nära att jag kunde se hela ryggen på harren. Ett kort, snabbt kast och myran hamnar direkt på vaket innan vakringarna ebbat ut. Harren hugger direkt, reflexmässigt lyfter jag spöt och känner fast fisk. Linan är kort och harren hamnar alldeles intill mig utan att den är uttröttad. Harren kämpar hårt och simmar fram och tillbaka framför min utsträckta håv. Vid ett misslyckat håvningsförsök dyker harren i en rusning ned i djupet och försvinner för ett ögonblick ur sikte. När jag är på väg att vända på harren igen, får den oanade krafter och rusar snett nedströms som ett expresslok. Flugspöt böjer sig ända ned i korkhandtaget och knarren på flugrullen tjuter när fluglinan snabbt dras ur rullen. Först blir jag som paralyserad av den ursinniga kraften i rusningen men lyckas till slut bromsa rusningen precis innan fluglinan tar slut på rullen. Harren vänder in mot land och fluglinan lägger sig i en stor båge på grund av motståndet mot vattnet, varvid ett vinande ljud uppstår. Väl inne på grundvattnet vänder fisken och börjar att simma rakt mot mig. Jag vevar allt vad jag kan för att hålla kontakten. Harren kommer som skjuten ur en kanon mot mig och efter den jagar en jättegädda. Harren passerar alldeles intill mina fötter men gäddan stannar för ett ögonblick fem meter ifrån mig innan den med ett par kraftiga slag med stjärten simmar ut mot djupare vatten. Det hela går så fort att det är svårt att bedöma storleken på gäddan. Den väger dock alldeles säkert någonstans mellan fem och tio kilo. Jag vevar in fluglinan och till min förvåning sitter harren fortfarande fast. Den är nu tillräckligt uttröttad och håvningen utförs utan minsta problem. Harren är 38 cm lång och har tydliga märken efter gäddan på sidorna. Den stora rusningen i början var alltså inte orsakad av harren utan det var gäddan med harren i munnen som rusade.