Det har blivit höst. Till en början är den ganska mild men i oktober sätter kylan in. Jag har inte haft tid att fiska på ett par veckor och har så smått börjat att tro att fiskesäsongen är över för i år.

En lördag i mitten av oktober blir det lite varmare och jag blir rejält fiskesugen. Detta är nog också sista chansen att fiska för i år. Jag far upp till Räktforsen, en bilresa på drygt en halvtimme. När jag går ned mot älven började det att blåsa och regna lätt. Den lilla värme jag kände i luften hemma, finns definitivt inte vid Räktforsen.

Utefter älven har trädens löv blivit bruna och de vackra höstfärgerna är borta. Vid varje vindby rasslar det till i träden när löven släpper och faller mot marken. Älven är ogästvänligt mörkgrå och vattenytan är orolig av regnet och blåsten. I virvlarna i bakvattnet flyter det skum och mängder med bruna löv.

Jag ställer mig på min favoritsten längst ute på en liten udde. Uppströms finns en liten forsnacke och nedanför forsen bildas en rejäl bakvattenström. Från denna sten har jag fångat flera matharrar under sommaren. Det har aldrig blivit någon stor harr, men alla har varit fina matharrar på mellan 30 och 35 cm.

Jag tittar lite längre uppströms på en stor sten i strandkanten och kommer att tänka på årets första fisketur. Vårfloden hade precis börjat sjunka undan och vattenståndet var två meter högre än nu. Den gången gick det inte att stå ute på udden utan jag fick nästan stå inne i skogen och kasta. Den första harren som högg stod i strömkanten bakom just den stenen. Den högg på en brun Sawyernymf och gav sig direkt ut i den vilda forsen. Den gav ett så hårt motstånd att jag var helt övertygad om att det var en harr på minst ett halvkilo. Jag blev mycket förvånad när jag sedan landade en harr som mätte endast 26 cm.

En annan kväll mötte jag en äldre man som gick och fiskade av älvkanten med korta kast. Vi hälsade på varandra och jag frågade om han fiskade här ofta. Han skrattade till och svarade:

-Jo, de sista femtio åren har jag fiskat här ganska ofta.

Han hade en gammal fin flugfiskeutrustning, ett grovt glasfiberspö och en rulle av märket Arjon. Jag påpekade att det inte är så ofta man ser glasfiberspön nu för tiden.

-Jag tror jag köpte dessa grejer någon gång på sextiotalet sa han kastade en blick på rullen. Sedan fortsatte han och berätta om hur det var att fiska förr i Räktforsen.

-Vattnet var mycket klarare förr och det fiskades inte alls så hårt som det görs nu för tiden. Man kunde gå här och fiska alldeles för sig själv och plocka många stora harrar. Men den största spöfångade harren jag någonsin sett fick faktiskt min bror. Den var på 2,9 kg och han tog den i den lilla ån som rinner ut i Kalixälven strax söder om Räktforsen. I den ån fanns förr i tiden gott om harr, men nu är den alldeles förstörd, full med slam och dy.

-Men man kan fortfarande få fina harrar här i Räktforsen, fortsatte han. Visa speciella kvällar kan det komma ned stora harrstim från Räktjärv ovanför. Sådana kvällar kan man ta många fina harrar alldeles intill land.

Ett ljudligt plask av en vakande harr väcker mig ur mina tankar. Trots det dåliga vädret vakar harren sporadiskt i bakvattnet. Inga insekter är synliga och det är obegripligt att förstå vad det är som harrarna vakar efter. Jag provar optimistiskt med en myra. Myran flyter sakta med bakvattnet upp mot strömkanten. En harr hugger men jag missar krokningen. Jag provar flera kast i bakvattnet men ingen mer harr vill stiga till myran. Det går inte heller bättre med en geting.

Det är dags för taktikbyte. Ur flugasken plockar jag fram en brun Sawyernymf. I första kastet hugger en liten harr som släpps tillbaka. Sedan följer ytterligare två harrar varav den största är 35 cm lång. Båda tar nymfen med kraft och kämpar hårt i strömmen. Kylan gör mig stelfrusen och efter varje harr måste jag springa en stund för att få upp värmen.

Vinden mojnar något och regnet upphör för en stund. Jag ser några försiktiga vak och plockar åter fram en myra ur flugasken. Fingrarna har blivit stela av kylan och det är svårt att knyta myran på tafsen. Jag har flera hugg men krokningen fungerar inte alls. Möjligen är det så att harrarna hugger lite halvhjärtat och missar myran. Till slut lyckas jag kroka en liten harr som tar myran när den draggar.

Genomfrusen konstaterar jag att det är dags att avsluta fisket för den här gången. En flock sångsvanar flyger söder ut längs älven när jag plockar isär flugspöt. Jag tar svanarnas flykt mot värmen i söder som ett tecken på att detta är sista flugfiskedagen för säsongen.

Men nästa dag är det soligt väder och mycket varmare än dagen innan. Suget efter fisket finns fortfarande kvar och jag frågar min sambo Katarina, om vi ska åka upp till Räktforsen ett par timmar.

-Vi kan göra upp en eld och grilla korv och om du har lust kan du fiska lite, säger jag.

Hon nappar på idén och vi åker iväg vid tolvtiden. När vi går igenom skogen ned till älven ligger det ett tunt lager av nysnö på marken. Tydligen har gårdagens regn under natten övergått till snö. Det är en märklig känsla att trampa i snö iklädd full flugfiskeutrustning. Vi går till samma ställe som jag varit till dagen innan. Nere på den lilla udden står det dock en kille och fiskar med kastspö. Jag går fram och frågar om det stör honom att vi också fiskar vid udden.

-Inga problem. Vi får nog plats allihop, svarar han generöst.

Mannen fiskar med ett Toby-drag med en upphängarfluga efter draget. Han har fått ett par mindre harrar och tappat en lite större harr. Vi står en stund och pratar om höstens fiske i Räktforsen. Jag berättar att jag fått de flesta harrarna på Superpuppan. Han har aldrig sett en Superpuppa förut och jag plockar fram flugasken och skänker honom ett exemplar.

Katarina och jag gör upp en liten eld som vi kan värma oss vid om vi skulle bli frusna. Katarina är inte så intresserad att göra i ordning sitt kastspö och jag föreslår att hon skall prova mitt flugspö en liten stund. Jag knyter på en myra och pekar var hon skall lägga den i bakvattnet. Katarina har tränat lite med flugspö förut och kasten blir riktigt bra. Jag börjar att göra i ordning mitt reservspö men får hastigt avbryta detta för att assistera Katarina med håvningen av en skaplig harr.

-Vilken kanonstart, hur gjorde du? frågar jag lite häpet.

-Jag kastade ut i bakvattnet och den högg direkt, svarar hon. Det var inte alls svårt.

Jag byter till en torr myra och fortsätter att göra i ordning mitt flugspö. Det tar inte alls en lång stund förrän hon gör en perfekt krokning av sin andra harr. Jag assisterar vid håvningen även den här gången.

-Är det så här enkelt skall jag fiska med flugspö i fortsättningen, kommenterar hon fiskelyckan.

Katarina går och sätter sig vi elden för att värma sig. Jag intar hennes plats på stenen och provar också med en myra. Jag har direkt ett hugg men missar krokningen, precis som dagen innan. Jag börjar undra om jag gör något fel vid krokningen eftersom Katarina krokade sina två harrar perfekt. Med gårdagens fiske färskt i minnet, byter jag till en brun Sawyernymf. Efter ett par kast i bakvattnet får jag ett kraftigt hugg. Harren kämpar tappert och hoppar ett par gånger innan jag kan håva den. Harren är 37 cm lång och det är faktiskt den största harren jag fått i Räktforsen. Flugfiskesäsongen kan knappast få en bättre avslutning och jag vevar in fluglinan på rullen och tar i sär flugspöt.

Årets första harr stod i strömkanten bakom stenen. Då var vattenståndet två meter högre.

Ur flugasken plockar jag fram en brun Sawyernymf.