I varje steg suger stövlarna fast i den blöta myren med ett suckande ljud. Det är i början av juli och myrarna är fortfarande blöta efter vårens snösmältning. Hjortronen har precis blommat ut och knutit sig. Det ser ut att bli ett fint hjortronår.

Vi, det vill säga Peter och jag, är på väg till en liten skogsjokk som håller ett bra bestånd av harr. Peter är en typisk norrlänning som har både jakt och fiske som fritidssysselsättning. Fisket har mestadels varit spinnfiske efter gädda.

-Jag brukar aldrig få något annat, berättar han. Någon "ogädda" har jag inte fått ännu.

Som många fritidsfiskare äger han ett flugspö, men han har aldrig provat att fiska med det. Peter var dock intresserad att lära sig flugfiska och i våras lovade jag att följa med och visa hur man gör. Efter lite kastträning på en gräsmatta och några kvällar med flugbindning är det nu dags att prova harrfiske med fluga.

Solens strålar finner en väg ner genom molnen och värmen får oss att svettas rejält. Myggen anfaller i en ofattbar mängd. Kläderna täcks snart av hundratals myggor och vi ser ut som vandrande nåldynor. Surret runt skallen blir mycket påträngande, på gränsen till outhärdligt. Enda sättet är att tänka på annat och försöka låtsas som om myggen inte finns.

Till slut kommer vi fram till den lilla jokken. Framför oss har vi ett brett sel som kantas av vass som når långt ut från stranden. Närmast stranden är det ett tätt videsnår som övergår i en småvuxen, tanig tallskog. När vi går nedströms i riset hörs flera kraftiga vak från selet.

-Ska vi inte prova att fiska här? frågar Peter ivrigt.

-Det är alldeles för mycket ris och svårkastat, svarar jag. Vi fortsätter ned till nästa forsnacke där det är bättre kastmöjligheter.

Efter en kort promenad i videsnåret kommer vi fram till forsnacken. Vattenståndet har sjunkit rejält sedan vårfloden och selet ser alldeles för grunt ut för att hysa några storharrar. Forsen nedanför oss är mycket kort och det ser ut att vara djupare där forsen övergår till nästa sel. Vi fortsätter och försöker gena över en myr intill älven. Myren bär dock inte och vi är nära att bli av med stövlarna. Vi blir tvungna att gå en stor omväg innan vi är framme.

Vi pustar ut och spanar ut över den lilla forsen. Forsen är kort och smal. Man når andra sidan lätt med ett kast. Botten är täckt med grus och små stenar. Inga större stenar är synliga i vattnet. I strömfåran är forsen knappt en meter djup men det blir mycket djupare direkt forsen övergår i selet. I gruset närmast land växer en gles vass. Bakom oss har vi en gles tallskog med några luckor där det går att lägga bakkasten.

Peter har inte knutit sin tafs färdig ännu. Jag lånar ut en av mina rullar för det är inte läge att knyta en tafs under rådande myggförhållanden. När vi gör i ordning våra spön ser vi flera fina vak alldeles utanför oss. Plötsligt vakar det alldeles intill land. Vaket är på bekvämt nybörjaravstånd och jag säger åt Peter att nu är det läge för en premiärharr.

-Prova med en Europea 12! säger jag. Harren brukar inte vara kräsen och tar nästan alltid på en nattsländeimitation.

Peter knyter på en brun variant av Europea 12 med polyvinge. Han vadar ut så långt han kan i sina korta gummistövlar. Som tur är, är det grunt cirka två meter ut från land, så han kommer faktiskt ut en liten bit och får lite kastutrymme bakom sig. Peter börjar trevande att kasta ut fluglinan. Linan är kort men den gör fina bågar i luften. Han avslutar kastet med en lite för kraftig snärt och tafsen ramlar ihop i en liten hög på vattenytan. Flugan hamnar retfullt strax innanför den vakande harren. Peter fortsätter kastövningarna men han har svårt att få tafsen rak. Jag försöker ge några goda råd och till slut får han ett perfekt kast, ett par meter ovanför vaket. Flugan flyter sakta över vaket och börjar sedan att dragga. Inget hugg. Flera harrar börjar att vaka och kommer ännu längre in mot land. Peter blir allt ivrigare och kastar frenetiskt på de vakande harrarna.

Under tiden försöker jag se vad det är harren är så intresserad av. Jag spanar ut på vattnet och ser en stor brun dagslända komma flytande. Den är mycket stor och syns tydlig med sina vingar som står rakt upp. Den hinner inte flyta mer än ett par meter innan en harr tar den med ett ljudligt plask. Flera dagsländor kommer flytande och de går samma öde till mötes. Jag lyckas fånga en dagslända som kommer flygande. Vingarna är gråbruna och kroppen är chokladbrun med en ton av gult mellan segmenten. Jag konstaterar att vi har hamnat mitt i en kläckning av Stor åsandslända, Ephemera Danica. Samtidigt tar en harr en dagslända bara ett par decimeter från Peters Europea 12. Det är tydligt att harren är selektiv och bara tar dessa stora dagsländor.

Nu gäller det att vara snabb innan kläckningen är över. En snabb titt i flugasken och jag plockar fram en brun dagsländeimitation, en fallskärmsfluga i storlek 12, och räcker över den till Peter. Han knyter flugan på tafsen och kastar snabbt ut den i strömmen. Den hinner knappt flyta en meter innan en stor harr bryter vattenytan, suger i sig flugan och rusar iväg fem, kanske tio meter, innan den lossnar. Peter står som paralyserad och reagerar överhuvudtaget inte innan det hela är över.

-Fan också! Jag står och sover när det äntligen hugger, kommenterar Peter besviket sitt misslyckande.

Som åskådare är det på gränsen till olidligt att se storharrar hugga och inte kunna hjälpa till på något sätt. Peter lyckas få till ett skapligt kast igen och flugan flyter återigen mot de vakande harrarna. I samma ögonblick som en harr relativt lugnt tar flugan skriker jag i högan sky:

-NU!

Men Peter är alldeles för långsam med mothugget och han blir stående med linan i en hög framför fötterna.

-Jag har aldrig varit med om något liknande säger Peter förundrat.

Med mer desperat vilja än skicklighet, kastar Peter ut flugan än en gång. För tredje gången hugger en harr och Peter får äntligen till ett mothugg, något sent igen, men den här gången sitter harren fast. Den segar sig ut i strömmen och av spöets ansträngda böjning att döma, ser den ut att vara ganska stor. Jag instruerar Peter att ta det mycket försiktigt och låta harren själv trötta ut sig i strömmen. Harren visar snabbt trötthetstecken och går upp i ytan och visar hela ryggen med det rödfläckiga ryggseglet. Jag frågar om han vill ha assistans med håvningen och Peter tackar tacksamt ja. Jag vadar ut ett par meter med min håv beredd i vattnet. Peter försöker försiktigt styra den mot mitt håll men harren vänder bort från mig hela tiden. Efter flera avbrutna håvningsförsök lyckas Peter koncentrerat styra harren intill mig och jag fångar in harren med en svepande håvrörelse. Jag går upp på land med harren sprattlande i håven.

-Grattis till din första flugfångade harr, säger jag och räcker över håven med harren.

Peter tar ut harren ur håven och avlivar den. Med darrande händer lossar han flugan som sitter stadigt djupt in i munnen. Peter plockar fram en liten fjädervåg ur ryggsäcken. Premiärharren visar sig väga åtta hekto.

Medan Peter är upptagen med att ta reda på sin harr och samtidigt lugna ner sig, är det dags för mig att försöka ta en harr. Det vakar säkert ett tiotal stora harrar inom kasthåll. Problemet är att välja ut den största. Det kraftigaste vaket behöver nödvändigtvis inte vara den största fisken.

I ytterkanten av strömfåran, mot andra sidan stranden, bryter en harr vattenytan med våldsam kraft när den tar en slända. Avståndet är inte mer än tio, max femton meter, och kastet blir svagt uppströms. Jag lägger en brun fallskärmsfluga försiktigt ett par meter uppströms vaket. Hugget kommer utan minsta tvekan och harren gör en kraftig, tung rusning, precis som en riktig storharr brukar göra. Ganska snabbt blir den dock trött och mycket lätt att ta in. Harren är inte större än ett halvkilo, men jag känner mig mycket nöjd ändå. Flugan sitter långt ner i svalget. Det syns att den tagit flugan med beslutsamhet och kraft. En liten stund senare krokar jag en harr i samma storlek och tillvägagångssättet är det samma. Med rätt fluga, i det här fallet en brun fallskärmsfluga, är det inga problem att få harren att hugga.

Men som på en given signal slutar dagsländorna att kläckas och harren slutar att vaka. Det blir alldeles lugnt vid den lilla älven. Vi blir stående en lång stund och spanar efter fler vak innan vi besviket inser att vakfesten är över. När det slutar vaka efter en intensiv vakperiod känner man en sorts tomhetskänsla. Man vill inte riktigt inse att fisken slutat att vaka och det brukar dröja en lång stund innan man börjar att fiska mer aktivt igen och kanske prova med något nytt.

Vid åttatiden får vi sällskap vid jokken. Det är Gunnar som kommer gående med långa kliv över myren. Han slänger av sig sin ryggsäck, torkar svetten ur pannan och stönar högt:

-Fy, vad mycket mygg här är!

Gunnar ser imponerad ut när Peter visar upp sin fina harr. Han gör skyndsamt i ordning sitt flugspö och tar fram sina vadarbyxor ur ryggsäcken. Under tiden rensar jag och Peter våra harrar och vi gör upp en eld. Harrarna lindas in i folie och steks i elden medan kaffevattnet kokar. När kaffet och fisken är klar ropar vi på Gunnar. Han kommer nöjd till elden och visar upp en fin harr på drygt halvkilot. Vi äter de foliestekta harrarna medan de är varma och dricker kall öl till. Efter den utsökta middagen dricker vi svart, starkt kaffe.

Efter måltiden fortsätter vi att fiska en stund. Fisket går dock trögt. Vi får ett par trehektosharrar att ta på Europea 12 men det är ingen större fart på dem. Strax innan vi skall packa ihop för att fara hem, lyckas Peter kroka en harr på en av hans nybundna superpuppor. Den här gången sköter han allt själv. Med ett självsäkert lugn drillar han harren försiktigt tills den är mogen för håvning. Han vadar ut så långt han kan med sina korta stövlar och håvar harren i det grunda vattnet.