Solen skiner mellan glesa sommarmoln och det blir ganska varmt i bilen. Vi stannar till i Boden och svalkar oss med varsin glass. Resan fortsätter strax mot Gunnarsbyn och Mårdsel. När vi passerar bron över Korpforsen spanar vi ivrigt på den skummande forsen. Jo, nog har vårfloden gått tillbaka ordentligt och vattenståndet ser nästan oroväckande lågt ut. Strax efter Korpforsen slutar asfaltvägen och en mjuk och spårig grusväg tar vid. Bilens hastighet sjunker och vi får gott om tid att studera naturen utefter älven. Uppe i träden hänger drivved och vissnat, brungrått gräs. Det är rester efter årets våldsamma vårflod då älven var mer än tre meter över normalt vattenstånd. Sista biten ovanför Mårdsel går längs en skogsväg som blir allt smalare och gropigare ju längre vi kör. Till slut upphör skogsvägen vid en vändplan. Vi är äntligen framme.

Vi stiger ur bilen och öppnar bakluckan för att släppa ut Akita. Akita har en lustig egenhet att alltid springa tillbaka några hundra meter längs bilvägen direkt efter att hon hoppat ut ur bilen. Peter har med stor möda försökt få henne att sluta med detta beteende. Akita hoppar nu piggt ur bilen och vi försöker att distrahera henne så att hon skall glömma bort att springa iväg, men efter ett varv runt bilen far hon iväg som en raket ett par hundra meter längs bilvägen.

-Djävla idiothund, muttrar Peter för sig själv och skakar uppgivet på huvudet.

Medan vi plockar ut ryggsäckar och spötuber ur bilen hörs älven brusa i bakgrunden. En forsande älv har ett dovt, lite mystiskt brusande ljud som lockar och drar. Det väcker gamla minnen till liv samtidigt som det skapar förväntningar om det kommande fisket. När man går mot älven ökar förväntningarna i samma takt som bruset från älven ökar. Tills sist öppnar sig skogen och älven blir synlig. Ljud och synintryck smälter ihop till en helhet och förhoppningsvis ligger där det fantastiska fiskevatten man drömmer om.

Det är med sådana tankar i huvudet vi raskt går ned mot den brusande Råneälven. Det är fortfarande vackert väder och det är ganska varmt. Myggen har kommit i riklig mängd och vi måste snabbt smörja in oss med djungelolja. Det är ett par hundra meter ned till älven. Till en början är det en gles tallskog men när vi närmar oss älven försvinner tallen och granen tar över. Granskogen är gammal och risig och tvingar oss till flera kursändringar för att ta oss fram. Sista biten brottar vi oss igenom ett tätt videsnår och kommer sedan ut på en bred, stenig strandremsa. Äntligen! Älven studeras noggrant. Den är dock mycket grund, alldeles för grund för att hysa någon större harr, och vi fortsätter att vandra längs stranden uppströms.

Efter en kilometer kommer vi fram till en vacker fors som delvis rinner över några hällar. En kort blick på kartan och vi konstaterar att detta måste vara Hällforsen. Strax ovanför forsen kröker älven och det bildas en fin lite djupare strömfåra längs vår sida av älven. Vi stannar till vid älvkröken och gör i ordning en liten lägerplats. Vi är ivriga att börja fiska men Peter gör istället snabbt upp en liten eld, och sätter på en kanna med kaffevatten.

Peter anser att man alltid skall starta med en kopp kaffe innan man börjar fiska. Detta är en mycket bra procedur eftersom man då får tid att lugna ned sig, samtidigt som man kan studera fiskevattnet och få en del idéer om var man skall fiska. Detta är speciellt viktigt när man är på ett nytt ställe. Det tar tid att se var fisken har sina ståndplatser. Med lite tur avslöjar sig fisken med ett vak och därmed är chansen att fånga fisken mycket större, än om man direkt vadar ut i älven och börjar att kasta blint.

Kaffevattnet kokar. Peter häller i kaffebönorna och låter det koka upp. Strax sprider sig den ljuvliga doften av nykokt kaffe. Kaffet avnjuts under ivrigt spanande efter vak. Trots att det kläcks en hel del små, bruna dagsländor syns inga vak. Efter kaffet gör vi oss i ordning för fisket. Jag plockar fram min slitna flugfiskeväst ur ryggsäcken och kränger den på mig. Håven fästs bakom ryggen med tryckknappen. Jag kavlar upp skaften på mina vadarstövlar och fäster dom med ett par kardborreband runt byxbältet. Kolfiberspöt sätts ihop, rullen skruvas på och linan dras omsorgsfullt genom spöringarna. Dags att välja fluga, nymf eller torrfluga? Jag plockar fram flugasken och studerar noga flugorna. Till slut väljer jag en ljusbrun dagsländenymf eftersom det inte vakar något.

Peter tar Akita med sig och börjar fiska nedanför Hällforsen. Jag och Janne går uppströms. På vägen täljer vi oss varsin vadarstav av ett par björkslanor. Vi stannar och inspekterar en ganska fin, lite djupare ström där det finns många fina ståndplatser för harr. Ett par stenar sticker upp ovanför vattenytan och bryter strömmen som en plog. Några djupt liggande stenar avslöjas genom att vattenytan krusas och bildar oroliga strömvirvlar. Jag pekar ut de platser som jag tycker ser bra ut.

-Precis ovanför stenarna eller i strömkanten snett bakom stenarna brukar harren stå, berättar jag. Det kan också stå harr i den djupaste delen av strömmen mitt mellan stenarna.

Vi fiskar av dessa platser men ingen fisk vill hugga på våra flugor. Jag provar mest nymfer eftersom fisken inte vakar. Jag fortsätter längre uppströms. Efter en kilometer ändrar älven helt karaktär. På båda sidor stupar branta bergväggar ned i älven och det ser ut att vara mycket djupt. På min sida av älven finns en liten, stenig strandremsa att gå utefter. I en strid ström ganska nära land känner jag ett litet hugg på en nattsländenymf. Jag provar då en stor ljusbrun dagsländeimitation. Hugget kommer blixtsnabbt i den strida strömmen. Det är en liten öring på cirka femton centimeter som lurats att hugga på den stora flugan. Trots att öringen är så liten är det en härlig känsla att få ta en fisk på torrfluga. Öringen krokas varsamt av och jag får möjlighet att studera den vackra färgteckningen med de blodröda prickarna innan jag släpper tillbaka den.

Stora ljusa flugor verkar locka åtminstone de lite mindre harrarna till hugg. Jag får sedan flera små harrar och ytterligare en liten öring på stora ljusa dagsländeimitationer. Ingen av fiskarna vakar men kan tydligen inte motstå frestelsen att stiga till dessa flugor.

Jag går tillbaka till lägerplatsen där Janne och Peter väntar. Vi fikar och diskuterar fisket. Peter har också fått några mindre harrar. Han berättar att Akita varit med och simmat en hel del. På ett ställe orkade hon inte simma i strömmen och Peter hade varit tvungen att rusa ut och dra in henne till lugnare vatten. Janne har ännu inte fått någon harr och jag börjar bli lite smått orolig att han inte ska få någon premiärharr.

Efter fikat lägger jag mig ned på marken för att vila en stund. Bruset från forsen söver och får mig att somna. Janne och Peter sitter fortfarande kvar vid elden och pratar när jag vaknar efter en halvtimme. Peter räcker över en rykande kopp kaffe som snabbt får mig att piggna till.

Klockan närmar sig tio och den soliga kvällen övergår sakta till ljus sommarnatt. Nu är det dags att fiska igen och vi provar nedströms Hällforsen. Jag får en knappt rensduglig harr i kanten på den starka strömmen nedanför forsen. Janne vadar långt ut i den grunda delen av älven medan Peter och jag fortsätter längre nedströms. Älven fortsätter att vara grund en lång sträcka. Efter cirka två kilometer kommer vi till ett vackert litet vattenfall med en djup hölja nedanför fallet. Här finns också ett vindskydd och en eld pyr fortfarande. Detta är tydligen ett populärt ställe att fiska på. Vi ser dock inga vak så vi vänder och går tillbaka.

Utanför en stor sten ser jag äntligen ett skapligt vak. Först tror jag att det är en riktigt stor harr men när den stiger till flugan ser jag att den bara är något större än de som vi fått tidigare. Jag tar dock reda på den eftersom det är dags att avsluta fisket och jag tänker att det ska smaka bra med var sin stekt harr, innan vi åker hem.

Vi möter Janne som lycklig visar upp sin första harr, en harr på cirka tjugofem centimeter. Janne berättar att den vakat i en djupare strömfåra, mitt ute i den del av älven som till synes är grundast. Han hade knutit på en av sina egenhändigt bundna flugor, en imitation av en gul forsslända. Harren hade huggit i första kastet men han hade varit för långsam i mothugget. Den högg dock igen i andra kastet och nu hade krokningen gått perfekt.

Väl framme vid lägerplatsen rensar vi harrarna, saltar och kryddar med lite vitpeppar och en nypa timjan. Färsk harr har en svag smak av timjan och jag brukar förstärka den genom att sparsamt krydda med just timjan. Fisk skall dessutom stekas i rikligt med smör. Jag konstaterar dock missbelåtet att vi glömt att ta med smör på den här turen. Fiskarna lindas in i aluminiumfolie. Vi gör upp en ny eld och kokar mera kaffe. När det är en lämplig glöd lägger vi foliepaketen på glöden i några minuter. Premärharrarna smakar underbart och vi äter under stor tillfredsställelse.